Det viktigaste samhället kan göra för att motverka äldes ensamhet är att ta bort alla lömska fällor i den fysiska miljön
Orden är Carin Mannheimers, dramatiker och opinionsbildare, i senaste numret av Dagens Samhälle, tidning för kommun- och landstingsförbunden. Hon har skrivit en ny teaterpjäs om åldrande. I sista minuten heter den och den har snart premiär.
Att hålla sig frisk är ett personligt ansvar, menar Carin Mannheimer. Men då krävs det också att kommunerna tar ansvar för den fysiska miljön. ”Gatstenar, halka, dålig belysning, branta rulltrappor och andra lömska fällor orsakar fall och för många äldre kan ett fall betyda början på det definitiva slutet”, fortsätter Carin Mannheimer, själv 77 år.
I Örebro, liksom i andra kommuner, finns ett kommunalt handikappråd, KHR. Rådet består av företrädare för organisationer inom funktionshinderområdet och för kommunen. Jag är en av de politiskt valda ledamöterna där. KHR:s uppdrag är att samråda med Kommunstyrelsen om hur tillgängligheten, fysiskt och socialt, ska öka i Örebro. Till sitt förfogande har rådet en miljon kronor årligen för snabba åtgärder, sådana som annars skulle behöva gå hela vägen inom den kommunala förvaltningsapparaten. Med ”miljonen” har vi just kunnat anpassa en motionslokal för bättre hörmiljö. På möte i nästa vecka ska diskuteras förslaget om räcken på det nyligen terrasserade Stortorget, där cyklister och personer i rullstol eller med rullatorer redan fallit över knappt synliga nivåskillnader.
Carin Mannheimer liksom vårt KHR, var och en på sitt sätt, öppnar ögonen på politikerna. Ett av målen för båda är att minska gamla människors ensamhet. Carin Mannheimer uttrycker det så här: Det viktigaste samhället kan göra mot ensamheten är att ta bort alla lömska fällor i den fysiska miljön. Då kan gamla människor ta sig ut och träffa varandra och delta i det vanliga livet.
Bra talat!
Men tyvärr är det nog så, att vilket stort hinder även en låg trottoarkant kan vara, när man går med rollator, det fattade inte jag heller förrän jag själv var där.
Det är nog svårt med barnvagnar också, men föräldrar till småbarn har förhoppningsvis bättre krafter.
Hälsningar från Maria
Hej Maria! Kul att du kommenterade mitt inlägg. Ja, så är det ju, inte förrän man är där ser man vad som är hinder. Därför är det så viktigt att personer som själva har en funktionsnedsättning kommer till tals i kommunernas jobb med fysisk tillgänglighet.
Ett “konststycke” när man går med rollator är att öppna alla tunga portar. Ska man på samma gång besegra ett par trappsteg och trycka in en kod först, så är det ett stort elände. Det har hänt många gånger att jag stått ute i väntan på att någon “barmhärtig samarit” ska komma förbi och ge mig ett handtag.
I väldigt många affärer finns det också dörrar, som gör det nästan omöjligt att komma in och ut med rollatorn.
Hur är det då för de rullstolsbundna?
Är vi för tålmodiga och klagar för sällan kanske?
När det gäller affärer så får man kanske visa, eller tala om, att man tyvärr inte kan handla där eftersom man inte kommer in. Det kan ju påverka affärsinnehavarna att skapa en bättre tillgänglighet. När det gäller hyreshus i städerna med trappsteg och jättetunga portar är det ju svårare.