Bland sakerna i mitt hem finns vissa med särskild betydelse i livet. Dit hör mina föräldrars “finservis”, Japan från Rörstrand. Sedan 30 år är den nu i min ägo, ja enbart halva servisen, den är systerligt delad.

Denna matservis är oupplösligt förenad med min barndom. Den togs fram ur sitt skåp vid årets högtider och då gäster kom på middag. Middagsbordet dukades omsorgsfullt på vit duk och med linneservetter med monogram i plattsöm. Av alla sorters fat fanns det ett helt dussin och dessutom uppläggningsfat av allehanda slag. På bilden här ser man uppläggningsfatet för den kokta potatisen.

Mina föräldrar gifte sig 1934 och fick servisen i bröllopsgåva av min mormor. I äktenskapsförordets uppräkning av bohag står den redan då som “antik” med värdet angett till 100 kronor.

Servisen omgavs med känslan av stort värde – och säkert räknades värdet inte enbart ekonomiskt. Trots detta var vi tre flickor i familjen betrodda med att diska den – jag minns det så från väldigt tidig ålder. Och vi levde tydligen upp till förtroendet för inte en enda spricka och inte ens en kantstötning ser man på fat eller karotter.

Och nu, dukar jag med den vid årets högtider och då det kommer middagsgäster? Nej det gör jag inte. Min fina, ärvda matservis ter sig nu hoppläst omodern. Länge trodde jag att det skulle bli en kamp mellan mina båda barn om vem som skulle bli den lyckliga i nästa generation. Så visade sig inte vara fallet. Min svärdotter var den mest positiva. Hennes kommentar var “ja, det kan ju vara roligt”. Men entusiasmen var inte densamma som den gång för länge sedan när min syster och jag fick den av våra föräldrar.

Kanske får min ärvda servis en pånyttfödelse när barnbarnen får åldern inne. Ja, om de då tycker att man ska duka med en gammal servis vid årets högtider och då det kommer middagsgäster…