En skogspromenad är ändå det allra bästa...

En skogspromenad är ändå det allra bästa…

Nyligen läste jag, i en krönika i min lokaltidning, några meningar som jag dels tog till mitt hjärta, dels skrev ner på en liten papperslapp. Så här stod det: Det byggs konstgräsytor och lekplatser. Nu är det dags att bygga hundrastgårdar. För hundarna, för ägarna och för alla andras skull.

När jag läst detta tänkte jag en kort stund att jag skulle skriva en stödjande insändare till tidningen men så tog uppgivenheten över och papperslappen fick ligga och skräpa i en korg på mitt skrivbord.

Nu fick jag anledning att inte bara leta fram papperslappen utan också leta fram en motion jag skrev för tre år sedan till mitt politiska partis högsta beslutande lokala organ. Motionens rubrik var Förslag om inrättande av rastområden för hundar. I motionen skrev jag om behovet för hundar att springa lösa och att leka med andra hundar. Motionen beviljades av den politiska församlingen men hamnade i långbänk och avhördes inte mer.

Det som nu hänt var att det kom ett mail från vårt kommunalråd för samhällsbyggnadsfrågor. Mailet var ställt också till två andra personer, som också efterfrågat ett hundrastområde. Nu hade det dykt upp ytterligare ett antal intresserade, någon hade till och med föreslagit ett demonstrationståg genom staden till stöd för ett område för hundar. Politiskt anses tiden mogen att bilda en planeringsgrupp. Ville jag vara med?

Min första tanke var att tacka ja och det gjorde jag raskt till kommunalrådet. Min andra tanke var att benämningen hundlekplats ju är mycket bättre än det som  jag skrev i min motion, rastområden för hundar (som i alla fall är bättre benämning än rastplatser för hundar).

Helst skulle jag vilja att en hundlekplats inrättas i någon park mitt i stan så att den enkelt kan nås också av hundar som bor så att de inte kommer ut i skog och mark. Det är kanske de hundarna – och deras mattar och hussar – som allra bäst behöver en hundlekplats.