Nu för tiden får man skriva hur som helst. Det var annat under mina första läroverksår – länge sen förvisso. I uppsatsboken med blå pappärmar var marginalerna fullproppade med påpekanden skrivna med rödpenna: Mb, mb, mb. Detta betydde “meningsbyggnadsfel”.

Nåväl, jag gick i den verkliga pluggskolan, budskapet gick hem och ledde till a i ämnet svensk skrivning då det var dags för studentexamen.

Nu skriver jag som jag vill, aktar mig bara för särskrivningar. Så har jag en skrivmentor i min medbloggare Birgit här på MittNu. Hon har påpekat betydelsen av att formulera sig i korta stycken. Det har jag numera ständigt för ögonen. Se bara här i blogginlägget.

Om Birgit skulle träffa den ungerske författaren Imre Kertész skulle hon ha mycket att tala med honom om. Boken jag just nu läser av honom, Mannen utan öde, har skrivits i stycken som ibland omfattar två helaoch väldigt tättskrivna sidor i pocketboken.

Nyligen fick jag oförhappandes ytterligare en lärdom när det gäller att skriva. Jag googlade på författaren John Steinbeck och hittade hans råd för skrivandet:

“Av två meningar ska man välja den kortaste, av två ord det enklaste, av två bilder den klaraste och av två förläggare den som telegraferar i stället för att skriva brev.”