Alldeles nyligen har jag lyssnat på ett anförande av Yrsa Stenius, journalist, en tid chefredaktör för Aftonbladet, under några år Pressens Ombudsman. Hon är också stolt hundägare. Yrsa Stenius hade inbjudits att, på konferens för Föreningen Sveriges Överförmyndare, tala om  begreppen  makt och maktlöshet –  relevanta frågor inte minst i en överförmyndares vardag.  Hon inledde med att associera till hundar. Genom hundars natur skulle deras ägare kunna utöva all makt i världen över sina hundar (i motsats till över katter, som ju går sina egna vägar). Hundarna skulle därigenom bli helt maktlösa. Om man däremot ser till sin hunds sätt att vara och respekterar det avstår man från fullständig maktutövning så att hundarna kan behålla makten över sin personlighet. Detta motsvarar dagens förhållande mellan husse/matte och hund: att av hunden kräva att den ska vara hanterbar men att inte kräva kadaverdisciplin.

Efter detta utgick Yrsa Stenius från Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet.från 1972. I boken beskriver Harald Ofstad  nazismens lära om att den starke ska härska över den svage. Att den som slår sig fram beundras men att den som förlorar föraktas. Detta är ju ett förhållningssätt som gäller än idag och inom många områden, inte minst inom idrotten. Utifrån detta är Yrsa Stenius tes att det är de, som drivs att förtrycka, är personer som inte själva ser sina svagheter men kanske anar dem,  som drivs att förtrycka och som  till och med på ett bestialiskt sätt vill utöva sin  makt. Ett exempel på att bestialiskt utöva makt är Anders Behring Breiviks illdåd på Utöya.  Personer med en stark identitet och som är medvetna om sin styrka men också sina svagheter är mer empatiska och har inte behov av att utöva makt som innebär maktlöshet för andra.

Yrsa Stenius menade att den, som drivs att utöva makt på ett snedvridet sätt, endast faller undan då de möter människor som bjuder motstånd. Hon använde sin mormor som exempel på detta: mormodern var en närmast skräckinjagande person för sin dotter och sina barnbarn. Men hennes svärson och ett  av hennes barn bjöd henne motstånd, vilket gjorde att hon ”lade sig platt” för dem.

I Maria-Pia Boetius bok Sfärfäderna, som handlar om finansfamiljen Wallenberg, beskriver författaren  hur bankdirektörerna i Enskilda banken ofta förnedrades. De protesterade inte eftersom de ville ”trots allt ingå i sfären Wallenberg”.  Detta i motsats till Raoul Wallenberg, som ju inte blev bankman utan ”tog med sig sin oförvägenhet, sitt mod och sin smarthet till Budapest 1944. När han  satte in all denna sin kraft på att  rädda de fördömda, de mest förföljda – judarna i Ungern – uträttade han oförglömliga mänskliga storverk”.  Utifrån Yrsa Stenius anförande kan en slutsats vara att Rauol Wallenberg hade klart för sig sin styrka och sin svaghet och agerade utifrån den.