Kristina Kappelin, inspiratör till detta inlägg

Kristina Kappelin, inspiratör till detta inlägg

Nyligen läste jag en artikel i Sydsvenskan. Kristina Kappelin, vår välkända röst från Italien, hade skrivit den. Rubriken var Vad är det egentligen med oss svenskar? I artikeln berättade Kristina – jag tänker kalla henne så – om en upplevelse på planet Umeå­-Sturup. Hon hade satt sig på sin ytterplats, hälsat vänligt på mannen på fönsterplatsen och undrat om det var ok att hon satte sig där. Han hälsade inte tillbaka utan stirrade på Kristina som något katten släpat in.

Kristinas kommentar är ”vad är det som gör oss så skräckslagna för den minsta lilla mänskliga kontakt om den inte är absolut nödvändig?”. Hon säger vidare: ” Denna enkla vardagliga hövlighet är trevlig och nästan helt ofarlig. I nio fall av tio leder en sådan situation inte till någonting annat än just dessa korta meningar”. Så jämför hon med Italien där man hälsar när man möts i trappan eller i en hiss. Och när man sjunker ner på en bänk i en park, där det redan sitter en person, säger man automatiskt ”hej, går det bra om jag sätter mig här?”.

Artikeln fick mig att fundera. Jag hälsar inte på människor jag möter på den stora stadens gator och torg men jag hälsar gärna när jag möter människor i en hiss eller i en trappa. Och på promenader i skog och mark – med eller utan hund – hälsar jag alltid på dem jag möter om de inte ger samma signal som mannen på planet Umeå-Sturup. Det gör de sällan.

Hjalmar Gullbergs odödliga dikt

Hjalmar Gullbergs odödliga dikt

Att hälsa är en vana från alla åren på min f d sommarö. Jag trivs med det, ser det som att både jag och den jag möter är sedda som människor. Och det är inte alltid som det är jag som hälsar först. För mig känns det lite som Hjalmar Gullberg beskriver i sin dikt Människors möte: byta ett ord eller två/gjorde det lätt att gå/alla människors möte borde vara så.

Men så här tycker inte alla i min omgivning. Min väninna K anser att det är oförsynt att hälsa på främmande människor, man tvingar på dem sin uppmärksamhet. Någon, som på FB kommenterade Kristinas artikel, menade att det är ociviliserat att hälsa på främmande människor,  civiliserade människor gör inte så särskilt inte i bussar och i T-banan…

Ja, civiliserat eller ej, vi gör som vi vill men jag vill gärna fortsätta att säga hej till dem jag möter – och kanske också fälla en liten kommentar om vädret.