Ett enda kvarter från vår bostad ligger vårt konserthus. Förbi flyter ån som går genom staden, just nu flyter den särskilt strid och nästan översvämmad.

För några år sedan gav jag maken i födelsedagspresent ett abonnemang på konserthuset – en utmärkt present till någon som redan har alla prylar. Sedan dess har vi fortsatt med vårt abonnemang – på samma rad och på samma stolar . Vi känner oss som hemma här, nickar en hälsning till våra bänkgrannar framför och bakom och på båda sidorna. Fikar i pausen tillsammans med goda vänner, byter några ord med andra vänner och bekanta.

Men själva musiken då? Den utförs av världens största kammarorkester: Svenska Kammarorkestern. Dess ledare är en sinnrik person med pedagogiska drag. Han vill uppfostra publiken att lyssna på nyskriven musik. Varje konsert innehåller därför ett verk av Bach/Mozart/Beethoven och ett av en ung tonsättare, som alltid är på plats och berättar om sin musik. Med förkärlek engageras också unga solister, alltid skickliga och alltid tackade för sina insatser med stående ovationer.

För mig, som inte är så musikalisk, innebär dessa konsertaftnar en stor avkoppling. Jag kan jämföra dem med upplevelser i naturen. Jag analyserar aldrig det jag hör. Jag bara sitter där mitt i musiken, låter tankar komma och gå och känner mig alldeles avslappnad. Inga måsten och inga krav når mig.

Efter konserten hämtar vi våra ytterkläder i garderoben. I trängseln tar vi emot och avger en första recension – faktiskt är den alltid positiv. Så går vi hem den korta vägen i vetskapen om att varje vår och varje höst får vi vara med om fyra musikupplevelser i konserthuset vid ån.