Häromdagen besökte vi den lilla byn Vråka och det har vi gjort minst en gång varje sommar i flera år nu. Den här gången var det av en särskild anledning: vi ville vandra längs den gamla kyrkvägen från Vråka till Västra Eds kyrka – ja, åtminstone en del av den eftersom vi måste ta oss tillbaka samma väg vi kommit.

Byn Vråka i nordligaste Kalmar län, i Västerviks kommun och Västra Eds församling har en spännande historia, en historia om uppgång och fall, uppgång och fall och nu återigen uppgång.

I Wikipedia läser jag att platsen tros ha varit bebyggd sedan vikingatiden – om det påminner ett gravfält mitt i byn med ett 70-tal gravar. Det sägs att ytterligare ett antal gravar helt sonika har plöjts bort. I Wikipedia läser jag också att byn brann ner 1743.

Under första delen av 1900-talet var Vråka en blomstrande by med skola, tre kapell för olika församlingar, bank, post och flera affärer. Här fanns ett mejeri och en fabrik som tillverkade klädhängare. Egen distriktssköterska fanns och en gång i veckan kom provinsialläkaren. Men en tandläkare som försökte etablera sig i byn gav upp redan efter tre månader.

När vi för första gången körde igenom Vråka, det var för 20 år sedan, verkade byn alldeles öde. Ett av kapellen användes som bilverkstad, de andra stod tomma och tillslutna, de tidigare affärerna visade tomma skyltfönster. Skolan hade brunnit ned redan 1960. Men gårdarna i radbyn Vråka brukades förstås som tidigare.

Nu är Vråka återigen en by som sjuder av liv. Kanske är det tack vare den unga kvinna som för några år sedan startade ett litet “återbruk” – ett glasbruk där hon återanvänder barnmats- och sillburkar och förvandlar dem till vackra skålar och dricksglas. Kanske var det hon som inspirerade en av kvinnorna i byn att förvandla ett gammalt magasin till ett café och en odlare av ekologiska grönsaker att öppna för försäljning. Skyltar visar till glasbruket, till caféet, till grönsaksförsäljningen och till den gamla kyrkvägen. Vägen mellan Vråka och Västra Eds kyrka är 6,5 km lång. Så snart man lämnat själva byn och den sista gården, Bäcken, är det numera enbart fotvandring som gäller. I äldre tider tog man sig kanske till kyrkan med häst och vagn eller ridandes. Vägen är omsorgsfullt anlagd för att fungera så bra som möjligt den långa vägen till kyrkan. Med jämna mellanrum är en tjock planka placerad över två stockar och blir en viloplats för trötta ben. På några ställen är viloplatsen lite längre. Kanske var det här, som de som bar kistorna med döda bybor till kyrkan, skulle kunna sätta ner kistan och vila en stund. 

Vägen är hisnande vacker. Vid en bäck, som tidigare säkert varit mer strid, har i gamla tider funnits fyra skvaltkvarnar, en för varje gård i byn. En anslagstavla berättar om detta.

Längs vägen ser vi linneor, nattviol, ängsnycklar. Vi njuter av anblicken av vackra blommor och den grönskande skog som omger oss.

Tillbaka i byn slår vi oss ner vid caféet med var sin glass. En man slår sig ner hos oss, barnfödd i angränsande by och med mycket att berätta. Men det är en annan historia.