På DN:s kultursida läser jag idag en lång artikel av Birgitta Rubin. Artikelns rubrik är Världens största konstplundring är ett öppet sår.  Den illustreras med en bild där Hitler, leende, tackar för en tavla som just överräcks av en SS man. Birgitta Rubin skriver nu med anledning av den nyutkomna boken Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter av Anders Rydell. Boken råkade komma ut just som en “skattgömma” avslöjades  med 1406 konstverk av mästare som Picasso, Matisse, Chagall. Alla ingick de i Hitlers konstplundring 1933-1945.

Jag associerar till en bok jag nyligen läst och önskar mig boken Plundrarna  i julklapp. Den bok jag just läst och som fängslat mig har jag precis skrivit en artikel om här på MittNu. Boken är  en biografi, Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal. I boken berättar författaren om sin judiska släkt i Wien, omåttligt rik vid sekelskiftet 1900 men alltmer ett offer för antisemitismen under första världskriget. Efter Tysklands annektering av Österrike 1938 blir det än värre för familjen. Den har genom decennierna bott i ett palats med 24 rum. Familjefadern förklaras nu vara statens fiende och förs bort. Palatset “ariseras”. Den 23 april marscherar sex Gestapomän in. De har order att genomsöka huset. “Huset var fullt av folk, somliga i uniform, somliga civilklädda. Folk som räknade rum, gjorde upp listor på föremål och tavlor, förde bort saker och ting. … Och det är inte bara konstverken, inte bara prydnadsföremålen, allt det förgyllda från bord och spishyllor, utan också kläderna, Emmys vinterkappor, en lår med vardagsporslin, en lampa, en bunt paraplyer och käppar. … De flesta konstföremål ska säljas eller auktioneras ut för att Riket ska få in valuta. Det är meningen att man ska köpslå med handlare om att byta vissa föremål mot andra, några ska skänkas till Fuhrern att gå vidare till hans nya museum…”.

Mirakulöst räddas från detta öde 264 netsuker (japanska miniatyrer av elfenben), de som är den röda tråden i släktberättelsen. En tidigare tjänsteflicka hos familjen, Anna, nu engagerad av nazisterna att packa ner konstföremålen i lådor, smugglar dem i sin förklädesficka från deras vitrinskåp till sin madrass. Där göms de tills de, efter kriget, kan återlämnas till familjen.

I DN-artikeln berättar Birgitta Rubin om andra böcker om konstroven under andra världskriget, om “skammens kvarlåtenskap” som hon kallar dem. Och själv har hon skrivit fler artiklar, “spaltmetrar”, om detta och om återställandet av alla dessa konstverk.

Läs gärna  den fängslande berättelsen om Haren med bärnstensögon och hans 263 netsukkamrater – som en inledning till den nya boken Plundrarna.