Om i ödslig skog
ångest dig betog
skulle ett mänskligt möte
vara befrielse nog.
– –

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 

Hundpromenader som jag saknar dem.

Hjalmar Gullbergs underbara dikt kommer för mig när jag vandrar med den vänliga hunden i den skog som är ”vår” sedan sex år. Hit kom vi, maken, jag och den lilla hundvalpen, för frisk luft och motion för oss alla. Och vi fick mer än detta: vi fick vänner – både två- och fyrbenta.

Så gick åren. Flera gånger i veckan möttes vi prick kl 10 en bit in på en skogsväg i den stora stadens utkant. Av det första mötet med två kvinnor med vardera två hundar utvecklades en vänskap mellan människorna och mellan hundarna. Vi, som nyblivna, synnerligen osäkra hundägare, fick lära oss mycket av våra hundvana vänner. Vår Zorro fick vänligt men bestämt lära sig av sina hundkamrater hur man uppför sig som hund. Det var också tydligt att de fem hundarna betraktade varandra som en del av sin flock.

Av de fyra hundarna blev så småningom tre mycket gamla och fick så småningom avsluta sina liv. Ett hundliv ÄR kortare än en människas. Den fjärde hundkamraten finns kvar men lite mer sällan förekommande har mötena blivit. Och makens höftrehabilitering gör det ännu inte möjligt för honom att ströva i skogen.

Så, även om vi inte precis har betagits av ångest så känns det förmiddagens hundpromenader inte riktigt lika roliga – även om hösten är vacker och visar skogen i en ny skepnad varje dag. Att “byta ett ord eller två” är en stilla längtan både för Zorro och för  mig.

... i ödslig skog.