Idag har jag varit på politikerutbildning. Inbjudna var alla förtroendevalda i de kommunala nämnder som tillsammans ansvarar för den sociala välfärden i Örebro: de båda vård- och omsorgsnämnderna och socialnämnderna, nämnden för funktionshindrade och överförmyndarnämnden. En efter en berättade duktiga tjänstemän om verksamheten i “deras” nämnd och om vilka lagar som styr och därmed hindrar godtycklighet.

Jag blev stolt och glad. Den samlade bilden av samhällets mål med lagstiftningen på det här området visar med all tydlighet att välfärden sätts högt. Som i Socialtjänstlagen, som betonar alla människors lika värde och lika rätt till social trygghet, vård och omsorg och som ska, genom stöd och avlösning, underlätta för dem som vårdar närstående. Och som i Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som stadgar att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer som omfattas av lagen med mål att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

För att leva upp till målen – de övergripande enligt lagtexterna och de lokala enligt de kommunens program – behövs pengar. Kommunen har just antagit budget för 2012. Här finns nära 2.300 miljoner kronor avsatta för den sociala välfärden,  pengar som ska räcka till mycket. Kunniga tjänstemän berättade idag, var och en för “sin” verksamhet, om insatser för barn och unga i socialförvaltningarna, om de 24 vård- och omsorgsboendena och de 4.300 personerna med hemvård, om de 1500 personerna med LSS-insatser och de 1600 som har god man eller förvaltare. Men väldigt klart framgick att varje verksamhet står sig slätt utan samverkan mellan de olika nämnderna. Människors behov låter sig inte sorteras som en kommunal organisation.

Med detta budskap att fundera över gick vi hem till den nämnd som vi fått förtroendet att ingå i under de kommande tre åren.