Efter jul med den ena “klanen” och nyår med den andra infinner sig sig trettonhelgen med ett stilla lugn och utan program. Jag gör verklighet av min plan sedan länge: att i bild och ord beskriva saker och ting som jag fått genom arv eller som gåva för länge, länge sen. Var kommer de ifrån, vilken historia har de? Det gäller möbler, tavlor, prydnads- och nyttosaker – allt av visst eller ringa ekonomiskt värde men med en berättelse att föra vidare. Målgruppen för min berättelse är, förstås, mina barn. Inte blir det så mycket  samtal om gamla ting när vi träffas och jag tänker att en vacker dag kan det vara av intresse att veta mer.

Så står till exempel, ovanpå bokhyllan i mitt arbetsrum, en kanna av tjockt porslin. Den står så högt för att det inte ska synas att den varit trasig och nu är lagad med en järnklammer – att det över huvud taget varit möjligt. Kannan har tillhört min morfars mor Maria. Hon föddes i Riseberga 1845 som dotter till en indelt soldat och dog i Lund 1912. Hon blev tidigt änka med fyra barn att försörja, levde och dog i fattigdom. Om hennes liv finns mycket att berätta och kannan är en påminnelse om henne och, inte minst, tiden som hon levde i. Och det känns ganska så bra att veta att hon ägde denna kanna – nu oanvändbar men vacker.