Att spela sällskapsspel har alltid varit ett stort nöje för mig. Att vinna ett spel är ointressant, “det är vägen som är mödan värd”. Genom åren har mer eller mindre uppoffrande familjemedlemmar spelat det ena spelet före och det andra spelet efter. Det har varit lite sorgligt allteftersom barnbarnen har växt upp och inte längre delar denna min passion. De spelar ju häftigare spel på sina datorer.

Barnbarnsåterväxten har dock varit god. Förra julen spelade vi det då nyinköpta spelet Sequence – ett lagspel som ger utrymme för strategiskt tänkande. Nu i nyårshelgen yppas nytt tillfälle till detta när de mindre barnbarnen och deras föräldrar äntligen kommer.

Det absoluta favoritspelet för mig är numera Mahjong – det klassiska spel, som jag tror är grunden för alla spel. Barnbarnet Erik äger ett Mahjongspel inköpt i Singapore och med det spelar vi båda och hans föräldrar när jag besöker dem i Karlskrona. För min skull eller ändå, vad vet jag?

Men kanske är ändå Alfapet nummer ett. Det är ett spel som jag spelat så länge jag minns, först med min mamma, så med min dotter och så småningom har också hennes barn anslutit sig. Numera är det bara hon och jag som spelar.  Jag förlorar jag alltid mot henne men tycker att det är lika roligt ändå (“det är vägen som är mödan värd”).

Den datoriserade värld vi lever i har gett oss nya spel liknande Alfapet. På nätet heter spelet Betapet och kan spelas med kända eller okända motspelare och med olika svårighet. I mobilen finns motsvarande spel, Wordfeud. Också här kan man spela mot kända eller okända personer och man får tänka hur länge som helst mellan dragen: i 72 timmar. I iPaden kan man för 15 kronor ladda ner appen  WordCup. Det går ut på att bilda ord av bokstäverna på en liten spelplan och man gör det genom att dra med fingret över bokstäverna.

Om man ska associera spelandet med fjärde åldern, den som vi är i eller nalkas, så kan man hänvisa till de strategiska spelen som god hjärngympa och därmed ytterligare ett sätt att hålla hjärncellerna vid liv. Men egentligen behöver vi inte rättfärdiga oss utan glädja oss åt spelandet som en väldigt trevlig form av samvaro med de nära och kära.