Mitt äldsta barnbarn D ska flytta till Lund. Han är lärare och har fått jobb i Malmö. Till Lund flyttar också hans flickvän och de ska bli sambor.

Nu har jag just skrivit ett långt brev till mitt barnbarn. I brevet har jag förklarat att det, att flytta just till Lund, inte är som att flytta till vilken stad som helst. Lund är vår släkts stad och, även om jag aldrig bott där, min barndoms stad.

D blir vår släkts sjunde generation i Lund. Det började 1830 då min farmors farfar tog arrende på en gård i Östra Torn – numera ett tätt bostadsområde och just där D och hans flickvän har köpt sin lägenhet.

Till Lund flyttade för 140 år sedan min morfars föräldrar Nils och Maria. De gifte sig 1878. På min vägg hänger deras bröllopsbild, den enda bild som någonsin togs av dem tillsammans. Fyra barn fick de innan Nils dog bara 33 år gammal.

Till Lund flyttade också, för 130 år sedan, min farfars far Jöns. Han var skräddare med specialitet att sy frackar till universitetets professorer. Av honom och hans Emma Christina finns inget foton, däremot av min farfar och farmor från deras bröllop 1903.

Lund var också min barndoms stad och mina föräldrars. Till Lund for vi med snälltåget för att fira släktingars födelsedag men framför allt för att tillbringa barndomens somrar hos mormor, hos farfar och farmor. Min mormor var – och är – en mycket viktig person i mitt liv. På något sätt, utan ord och utan minsta lilla kram, lyckades hon göra mig övertygad om att det var just mig av barnbarnen hon tyckte mest om. Så var det säkert inte men känslan av det lyfte mig.

I Lund finns nu kusiner och syskonbarn, alla med barn i olika åldrar och några med barnbarn. Ändå är det som att cirkeln sluter sig nu när mitt eget barnbarn blir lundabo.

Min mormor på trappan till sitt hus, 1957