Släktforskning är en vanlig aktivitet för personer i fjärde åldern och näst intill. Det är en trevlig syssla. Själv har jag släktforskat i många år och  plitat ner mina rön i det enklaste av släktforskarprogram. Detta program visade sig ha sina brister – det går inte att flytta över de framforskade anorna till en ny dator, när den tiden kommer. Efter fruktlösa försök och trots hjälp från den mer tekniskt sinnade maken gav jag upp och beslöt mig för att börja på ny kula i ett program som hela tiden utvecklas och som har säkerhetskopiering som honnörsord.

Mitt nya släktforskarprogram har skapats av DIS, dvs Föreningen för Datorhjälp i Släktforskningen. Det är lite knepigt att lära sig, kräver faktiskt en grundkurs för att kunna användas.  Nu har vi börjat en sådan kurs, maken och jag. Våra kurskamrater är nio pensionärer och alla har de mer eller mindre otåligt inväntat sin pensionering för att få tid att söka sina rötter och att med ordning och reda notera deras liv.

Att släktforska är en rofylld sysselsättning. I lugn och ro och i min egen takt söker jag, via internet, i  husförhörslängd efter husförhörslängd och följer mina förfäders liv. Födelseböcker och dödsböcker kompletterar. På vägen  kan jag lära mig en hel del om livsvillkoren i äldre dar, om barn som föds och dör, om hur de gamla noteras som “fattiga” när krafterna tryter och barnen flyttat ut, om gårdar som säljs (missväxt, skulder, sjukdom?). Och jag grips av deras livs uppgångar och nedgångar.