På vår ö går vi långa promenader. Ofta möter vi sådant som påminner om tidigare dagars liv och möda. Det kan vara en sammanfallen gärdsgård, en gammal körväg nu förvandlad till strövstig, högar av stenar som visar slitet med att göra en åker odlingsbar.

Idag kom vi förbi Göltorpet. Ja, av själva torpet syns numera ingenting men i övrigt finns tydliga tecken på att den lilla skogsbacken varit bebodd. En stenfri åker, eller var det redan då den äng som ligger framför våra fötter, visar var torparen har odlat eller  låtit några djur betat. Vid sidan om ängen tornar ett berg av stenbumlingar upp sig – lätt att förstå att de med möda flyttats hit. Vi går längs stigen och ser att den från början varit ordentligt uppbyggd för att klara att köras med häst och vagn. Längs vägen blommar mängder av stora blåklockor. Naturen är frikostig och vi njuter av promenaden.

När jag kommer hem letar jag fram mitt exemplar av Torsten Gustafssons skrift Liv och leverne i Eds skärgård. Jodå, under rubriken Försvarsväsendet berättar han om Göltorpet som var rotens båtsmanstorp. Från början låg torpet intill själva byn och finns med på en karta från 1691, nu dessutom i verkligheten markerad med en minnessten rest av Torsten G.

Vid storskiftet 1785 beslöt man att flytta båtsmanstorpet eftersom torpets åkrar låg så nära byn att bönderna gärna ville bruka dem själva. Enligt allmän sed hänvisades båtsmans- och soldattorp till de magraste markerna. Så ock här: torpet flyttades till gölen i Flatvarp och båtsman anvisades 17 tunnland mark att bruka. Och här bodde därefter den ena båtsmannen efter den andra och alla fick de Boja som efternamn.

Och nu går vi och andra sommarboende på en väl upptrampad stig förbi de stora stenhögarna. Kanske eller kanske inte skänker vi en tanke åt båtsmännen Boja och deras familjer som bodde i Göltorpet för längesedan.