Jag har varit på bio. Den film jag såg var den amerikanska filmen Still Alice. Den ger en bild av Alzheimers sjukdom – den vanligaste formen av demenssjukdom.

FullSizeRenderFilmen bygger på romanen Fortfarande Alice av Lisa Genova. När filmen börjar har Alice just firat sin 50-årsdag i kretsen av sin familj. Hon är professor i lingvistik vid ett amerikanskt universitet. Hennes insjuknande möter vi för första gången när hon ska hålla ett föredrag inför ett stort auditorium men helt tappar vad hon skulle säga. Precis detta känner vi igen från Ulla Isakssons Boken om E, där författaren beskriver sin makes sjukdomsförlopp i Alzheimers sjukdom. Också hans sjukdom visar sig när han ska hålla ett föredrag och inte ens minns vad han gör på podiet.

Tillbaka till Alice, som så småningom får sin diagnos som är tidig Alzheimer. Hon skäms för sjukdomen, ”jag önskar jag hade cancer, då behövde jag inte skämmas”. Hon sörjer de funktioner hon förlorar och är förtvivlad över att känna till hur sjukdomen kommer att fortskrida. Länge kämpar hon emot med dagliga minnesövningar men så småningom hjälper de ju inte. Vi får följa hennes försämring, hur hon presenterar sig för sonens nya flickvän, den som just har presenterat sig för, hur hon plötsligt inte hittar till toaletten hemma. När filmen slutar – då har det gått något eller några år – vet inte Alice längre vem hon är, hon har förlorat sitt tal och hennes yttre är helt förändrat.

Den här filmen engagerar mig djupt. Den skrämmer mig också, säkert eftersom jag ju är i en ålder där sannolikheten att själv få en demenssjukdom ökar. I en faktaartikel om Alzheimers sjukdom läser jag att två procent av dem som är 65-69 år väntas få sjukdomen och att risken därefter ökar med fem procent per femårsintervall.