Jag har just varit med när barnbarnet Erik tagit studenten. Vägen är lång mellan Örebro och Karlskrona och det blev naturligt att jag kom redan dagen innan – med tåg, vilket är en njutning i sig. Så jag fick vara med när Erik, klädd i ny grå kostym och sin vita mössa, gick iväg till klassens champagnefrukost. Jag fick mig berättat hur dagen sedan förflöt – nästan i ultrarapid – i väntan på eftermiddagens “utsläpp”.

På skolgården slöt släkt och vänner upp. En skylt visade Erik som ett mycket litet barn. Syftet med den var att de uppvaktande skulle veta var de skulle samlas och Erik veta var hans nära och kära väntade på honom.

I hemmet blev det fest. Föräldrarna hade varit förutseende nog att beställa en färdig buffé så de var utvilade och glada, liksom festföremålet. Presenter lämnades fram, de flesta sådant som kommer till nytta i egen lägenhet på en studieort.

I allt detta avspända och glada kunde jag inte låta bli att tänka på min egen studentdag – en majdag för 57 år sedan. Den präglades av allt annat än champagnefrukost och avspändhet – åtminstone tills det blev eftermiddag och vi alla officiellt och högtidligt tilläts ta på oss våra studentmössor. Innan dess hade dagen varit fylld av förhör ledda av särskilt inkallade censorer och med påtagligt nervösa lärare i bakgrunden. En vecka tidigare hade vi fått veta i vilka ämnen vi skulle förhöras och den veckan hade pluggats som aldrig förr… Här kan man verkligen tala om en studentexamen.

Så här, i skenet av Eriks studentdag, kan jag tycka att den prövning som jag och mina studentkamrater utsattes för, var en väl tuff inledning på vuxenlivet för 18-19-åringar. Då reflekterade vi inte alls på det. Vi skrev våra studentskrivningar, broderade våra abiturientmössor och vandrade iväg till skolan med den vita mössan i sin påse.

Men efter dagens prövningar var det också då fest och glädje!