Häromkvällen var jag på teatern. Det var Örebros lokala teatergrupp Teater Martin Mutter som spelade sin egen uppsättning av enaktaren Doppler – i kamp mot duktigheten. Det blev en dubbelbottnad upplevelse.

Först vill jag berätta att pjäsen är baserad på en bok med samma namn, skriven av den norske författaren Erlend Loe. På scenen fanns två personer: Jonas Hedlund, som spelade alla rollerna, och Johan Renman, som mästerligt svarade för musikaliska effekter.

Pjäsen, den tänkvärda, handlar om en man, Doppler, som i hela sitt liv varit duktig, så duktig att han glömt bort att leva. Detta får han en vacker dag klart för sig. Då lämnar han hustru och barn, flyttar ut i skogen, bor där i ett tält i sällskap med en älgkalv.

När pjäsen börjar har Doppler bott i skogen i sex månader. Han har släppt alla “måsten”. Samtidigt har han också släppt alla hänsyn och alla sociala regler. Han låtsas inte längre att han tycker om sina medmänniskor, inte ens sin egen familj. När han drabbas av ett sötsug går han helt sonika in i en stuga och knycker en väldigt stor Toblerone. När dess rättmätige ägare protesterar uppstår en dragkamp och Doppler försvinner glad med sitt rov.

Så småningom kommer hustrun och kräver att han ska återvända till familjen och Doppler lovar det. När hon har gått säger han glatt att man kan säga vad som helst – sedan gör man det bara inte. Det hade blivit lätt att ljuga. Att ta del av ansvaret för barnen faller honom inte in.

Så länge Dopplers liv i skogen framställs som ett sätt att undkomma sin egen duktighet så kan man nicka lite igenkännande. Han har längtat efter kravlöshet och äntligen nått därhän – även om älgkalven också den börjar ställa krav.

Men när Doppler, i sitt sätt att tänka och agera, som den naturligaste sak i världen släpper medmänsklig hänsyn och det som vi ser som de mest elementära moralreglerna – då stelnar ens leende, man blir fundersam och inte alls med på noterna.

Eftersmaken efter denna teaterupplevelse är dubbel. De två männen på scenen imponerar, den ene med sin förmåga att, så att säga, föra samtal med sig själv genom de många roller han spelar, den andre genom de ljudeffekter som levandegör handlingen i pjäsen. Och pjäsens budskap ruskade om – men kom att fastna lite grand i halsen.