Det ska bli ett nytt kvinnohus i min stad. Som andra kvinnohus ska det vara en tillflykt för kvinnor – och deras barn – som misshandlats eller hotats misshandlas i nära relationer.

Nytt kvinnohus i anrik miljö

Det nya kvinnohuset ska byggas mitt i stan och kommer att bli vår närmsta granne. Huset kommer att få elva små lägenheter i ett punkthus. Det kommer att ligga i en insynsskyddad och kringbyggd gård med lek- och sittplatser. Planerna väcker speciella minnen till liv hos mig.

Alldeles i början av 1980-talet – jag var nyinflyttad i Örebro – var jag med och skapade det första kvinnohuset här. Jag kom att ingå i en liten grupp kvinnor, som med stor energi drev frågan. Vår första framgång var när vi fick stadens ”fäder” att finansiera en enrumslägenhet i ett stort flerfamiljshus – jag ser huset från mitt fönster när jag nu sitter och skriver. En namnskylt med ett påhittat namn gjorde lägenheten ”osynlig”. Här kunde vi ta emot en enda kvinna i sänder, ge det stöd och den hjälp vi som vanliga personer kunde erbjuda.

Nästa steg i vår strävan efter skydd för våldsutsatta kvinnor var den stora sekelskiftesvilla som kommunen upplät som kvinnohus. Ett stort kök och vackra salonger på bottenvåningen blev en samlingsplats för de kvinnor som fick ett eget krypin i något av sovrummen på övervåningen. Kommunen stod för hyran och gav också pengar till en halv tjänst som föreståndare. Vi andra i gruppen jobbade ideellt i verksamheten, utgjorde styrelse, fanns på plats på helger och kvällar. Såg vi någon hotbild sov vi över!

Så småningom lämnade jag det aktiva arbetet i kvinnohuset men har något kunnat följa utvecklingen. Allteftersom kvinnors behov av skydd har ökat i omfattning och också kommit att involvera kvinnornas barn så har verksamheten fått en ny inriktning. Kvinnohuset har fått en inhägnad gård för barns lek och en barnpedagog har anställts.

Med samhällets förändring har också inslaget av frivilligt engagemang minskat. Nu finns en verksamhetschef och ytterligare några personer anställda till stöd och hjälp för de kvinnor som har tagit sin tillflykt till kvinnohuset. Till styrelsen har, med framgång, rekryterats mycket kompetenta kvinnor och ett regelverk har utarbetats. Tre månader får kvinnorna stanna. Därefter måste de, ofta med hjälp av socialtjänsten, flytta vidare till eget boende.

Det nya kvinnohuset blir en tredje etapp i den ökade säkerheten för kvinnor i Örebro. Att det behövs är sorgligt, att det finns är en lycka.