Jag har just lyssnat på den senaste sändningen av podcast här i MittNu. Det är Birgit och Ida, två kvinnor från två generationer (med en generation emellan), som talar. Den här gången är temat Mitt liv som måttband och det är Birgit som ser 1900- och 2000-talets utveckling som händelser längs ett måttband.

I utsändningen ber Birgit och Ida om berättelser från lyssnare om deras ”måttband”. I höstas fick jag anledning att gräva i minnenas vrår när jag blev intervjuad på temat Ung nu och då – om ungdomskulturer. Det var J, 17 år och tredjeårsgymnasist, som hade uppgiften från sin samhällsvetenskapliga gymnasielinje. Han ställde frågor om skola och arbete, nöjesliv, klädstil, musiksmak och, inte minst, förhållandet till vuxenvärlden och förhoppningar inför framtiden.

Utifrån J:s nedtecknade frågor började jag tänka på mig som 17-åring. Det kändes som jag levat i en helt annan värld än dagens – och många år har ju faktiskt gått sedan min tonårstid i slutet av 1950-talet.

Min första tanke var den stora skillnaden mellan ungdomar som gick i gymnasiet och ungdomar som arbetade. Jag googlade på ”studentexamen” och fick veta att i början av 1950-talet tog 5 % av en årskull studenten. Jämför det med 97 % som idag påbörjar sina gymnasiestudier. De som inte gick i läroverk, som det hette då, jobbade och det var en självklarhet. Okvalificerade jobb för ungdomar fanns – som springpojkar och –flickor, som butiksbiträden, som barnflickor i privata hem, som barbiträden och ekonomibiträden.

Förhållandet till vuxenvärlden var ett annat än idag. Detta var tio år före Du-reformen. De flesta sade väl du till sina föräldrar men därutöver gällde tilltal som tant och farbror, moster och faster, mormor och farfar. Lärare duades inte, de ”fröknades” eller ”magistrades”. I läroverket gällde dessutom deras akademiska titlar: lektor X, adjunkt Y och, om de hade disputerat, doktor Z. På den stora festen efter studentexamen, gubbskivan kallad, lade lärarna bort titlarna med de nyblivna studenterna. Sedan träffades man aldrig mer – och det var ju tur, hur skulle vi våga dua dessa vördnadsbjudande personer. Se bilden av skolans rektor och inspektor.

En verkligt stor skillnad mellan då och nu är ungdomars förhoppningar inför framtiden. Vår bild var så positiv. Vi skulle ”sköta oss”, ta studenten, läsa vidare, få ett bra jobb, gifta oss och få barn. Troligen vara hemmafru medan barnen var små. Jag minns en stor aningslöshet.

Min unge vän J har en annan syn på framtiden. Hans rapport slutar så här: Att vara ung idag skiljer sig mycket från att vara ung på 50-talet. Toleransen mot normbrytanden är större, individualismen har gjort en rasande utveckling. Tron på den egna framtiden har rasat i botten, ungas förutsättningar att lyckas är minimerad och samhällsklimatet över huvud taget har hårdnat. Men trots det har mycket blivit bättre med tiden. Jag är ganska övertygad om att jag är född i rätt årtionde.

Studentexamen 1957 i flickläroverket

Studentexamen 1957 i flickläroverket