För två år sedan njöt vi av ett veckoslut i Wien. Där finns mycket att se och överallt hör man historiens vingslag susa. En dag, när vi strövade i stadens centrum fick vi höra en taktfast talkör och snart mötte vi ett demonstrationståg. Det var ett ganska litet demonstrationståg och de som deltog i det tillhörde alldeles tydligt ett annat folkslag än österrikarna. En stor banderoll var tydlig med budskapet: Stoppa massakern mot hazarerna i Pakistan och Afghanistan.

Jag hade aldrig hört talas om ett folkslag som hette hazarer. Maken visste något men inte heller han så mycket. Vi skyndade oss att googla och vet nu att hazarerna är ett folkslag i Pakistan, Afghanistan och Iran. Redan på 1800-talet utsattes hazarerna för folkmord och mer än hälften av dem dödades. Fortfarande förföljs de och våldet mot dem har till och med  ökat under det senaste decenniet. Många hazarer bor i staden Quetta i Pakistan. De bor isolerade i två stadsdelar och utsätts för förföljelse och våld.

I januari i år dödades över 90 hazarer i ett bombattentat i Quetta. Detta gav anledning till riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) att ställa en fråga till Carl Bildt om han avsåg att via EU agera för hazarernas situation i Pakistan. Han hade ju en god relation till Pakistans regering. Efter bombattentatet genomfördes demonstrationståg bland annat i Stockholm.

Just idag läser jag vad en partivän här i Örebro, Reza Javid, skriver om hazarerna. Han påminner oss om dem då och då men nu skriver han med anledning av att internationella exilfilmfestivalen i Göteborg visat  dokumentärfilmen “I am Hazara”. Enligt Reza var filmsalen helt fylld och många fick stå. Filmen var mycket gripande och gav en bild av det lidande som hundratusentals hazarer lever under i Pakistan. De hotas där av total utplåning. I staden Quetta råder belägringstillstånd mot hazarerna och de bor här i något som kan kallas utomhusfängelser.

Efter filmvisningen – jag citerar fortfarande Reza Javid – blev det ett panelsamtal. Man talade om varför inget händer för att skydda hazarerna och hur det ska bli för detta folk när de internationella trupperna i Afghanistan har lämnat landet. Som en möjlig lösning såg man medverkan från människorättsorganisationer och politiker att sätta tryck på Pakistans regering för en förändring behandlingen av hazarerna. Detta var ett budskap som man ville vidarebefordra.