Sedan minst 30 år pågår en brevväxling mellan min väninna B och mig. Med täta och mindre täta mellanrum har brev utväxlats mellan Skåne, dit B flyttade för länge sedan, och Stockholm/Oskarshamn/Örebro, där jag under samma tid haft mina bopålar.

I många, många år har vi följts åt. Vi är studentkamrater och studiekamrater på Socialinstitutet, vi var arbetskamrater under en följd av år och B är dessutom min dotters fadder.

Genom alla år har vi haft kontakt. Träffats och skrivit brev. De senaste tjugo åren har våra brev haft formen av en bok som vi skickat mellan oss. Vi är nu inne på vår sjuttonde brevbok.

Från början bestämde vi att det var värt dubbelt porto – men inte mer – för att kunna ha våra meddelanden till varandra samlade. Därför är vår brevbok anteckningsböcker, som inte är större än att de ryms i ett B5-kuvert. Den första brevboken är lite elegantare än de övriga, bunden i tyg och med en liten snodd. Övriga är, rätt och slätt, anteckningsböcker som vi köper tre stycken för 29 kronor.

I brevböckerna kan vi läsa om stort och smått, om vad vi tänker och tycker, om våra barn och våra jobb – och så småningom om våra barnbarn och våra pensionärsliv. I tanken från början ingick att vi så småningom skulle skriva ut breven för att kunna dela med oss till barn och barnbarn. Och ska det bli av så är det väl nu…

Nu har jag letat fram de sexton fullskrivna böckerna och börjat läsa.

Det första brevet i den första boken börjar jag med ett citat, som fortfarande är tänkvärt:

Att leva är att ständigt förlora fotfästet, att varken stå upprätt eller falla.

Efter citatet en kommentar från mig: Detta är oändligt mer långtgående än det där andra om fotfästet: att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Men efter detta skriver jag, för säkerhets skull: Vi måste väl inte enbart skriva odödliga saker!?!

Och det gjorde vi inte heller…