Den här bilden föreställer mig – nästan till oigenkännlighet klädd för att klara Luciadagens 20-gradiga kyla i Örebro. Det krävs att en familjemedlem är en hund för att man ska våga sig ut på promenad efter promenad i bitande kyla.

I den här munderingen klarar jag vinterns värsta kyla. Det som gör det möjligt är ULL! Se min stickade mössa och mina  Lovikkavantar – ull i flera lager. Och se min jacka – gammal och ganska ful – svensktillverkad av ull och försedd med mellanfoder. Mellanfoder är ett måste påpekade min mamma inför varje inköp av vinterkappa. Mina ullsockor syns inte i mina dubbade kängor – den här vinterns bästa hjälpmedel mot halka. Men halsduken – av lockig ull från närkingskt pälsfår – är mjuk och skön långt upp i ansiktet.

Men sen är det slut med ullklädseln. Mina överdragsbyxor – står emot all kyla – är av konstfiber med tjockt foder och försedda med dragkedjor längs benen. Lätta att ta på och av. Under dem långkalsonger och manchesterbyxor. Och under jackan värms jag av en fleecetröja.

Och Zorro, den vänliga hunden, låter sig villigt iklädas ett täcke för särskilt kyliga promenader, som den idag. Ja, villigt och villigt: då jag tar fram täcket ur garderoben försvinner han från hallen som en oljad blixt. Men när täcket väl är på så verkar han inte ha något emot det. Däremot kanske han önskar att han hade kängor, han också, du skulle han ju slippa att känna hur snön förvandlas till hårda isbitar mellan hans trampdynor.

Vi får acceptera vårt vinterväder. Men kom ihåg: receptet heter ULL!