Att tolka och omtolka

När jag, för mycket länge sedan, gick i gymnasiet var de svenska klassiska diktarna nästan huvudpersoner i mitt och klasskamraternas liv. Vi läste om dem och vi lärde oss dikter utantill.

En av dem var den välkända dikten av Verner von Heidenstam, författad under en av diktarens långa utlandsvistelser och publicerad i hans första diktsamling, Vallfart och vandringsår.

Ensamhetens tankar

Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam

Vad menas då med ”stenarna där barn jag lekt”? Jo, hette det på min tid, detta var ett poetiskt och allmänt uttryck för barndomens platser för lek.

Nu, vid besök på Heidenstams Övralid, berättade den kunniga guiden att ”stenarna” var en särskild sten nära gården Olshammar, där Heidenstam växte upp. Där förvarade han sina dockor som han i hemlighet lekte med upp i femtonårsåldern. Om detta har Heidenstam skrivit i sina minnen men först för ett par år sedan fann man dockorna på Övralids vind inlindade i tidningspapper. Dockorna är ett antal några centimeter höga porslinsfigurer, som nu visas på Övralid bland andra inventarier i Heidenstams välbevarade hem.

Intressant, tycker jag, och funderar över vad som härnäst ska omtolkas och bli till aha-upplevelser.