Alldeles nyligen läste jag i ett inlägg på FB – nu för tiden ofta en källa för ny kunskap – ett citat av Olof Palme. Jag har försökt leta reda på det nu men inte lyckats. Innebörden var att

När ett jag i politiken ersätter ett vi så är man illa ute.

Robert Whitaker McAll - förebild för många.

Robert Whitaker McAll – förebild för många.

Jag kommer då genast att tänka på en bekantskap som jag nyligen gjort. Det gäller Robert Whitaker McAll (1821-1893), en engelsk präst.

På 1870-talet fick Robert Whitaker McAll inre kallelse att flytta till Paris och där starta en mission i ett av stadens värsta slumområden. Hans princip i bemötandet med de människor han verkade bland var att aldrig kritisera dem och att så långt möjligt använda vi i stället för er.

Hans mission togs väl emot och efter tjugo år var den spridd och aktiv i 57 städer och 37 regioner i Frankrike och dessutom på Korsika, i Franska Algeriet och i Tunisien. Ett stort antal evangelister verkade i den, bland dem svensken Karl August Andersson-Meijerhelm från Siggebohyttan i Bergslagen.

 

Nu till min fundering:

I dagens politiska liv förefaller det som att jag är viktigare än vi, åtminstone när politiken möter media.

Politiken blir personifierad i stället för att spegla den demokratiska samling, som egentligen gäller för att en förändring ska genomföras, ett regelverk ska antas. Därmed följer, förstås, att kritiken från allmänheten också blir personlig, vilket tydligt framgår i kommentarer och insändare. Säkert plågsamt för den politiker som drabbas, men en följd av att ett vi blir ett jag.