Konvalescent

Konvalescent

Veckans fundering, det kan inte hjälpas, handlar om hundar – i allmänhet och i synnerhet.

Jag tänker på vår Zorro, 9-årig lagotto. Att han nu är veckans fundering beror på att han just nu är konvalescent efter att ha skadat sitt högra framben. Detta har präglat årets påskhelg.

På påskafton for vi till den närbelägna alldeles nya hundlekplatsen. Dit kom också en 1-årig labrador, pigg och alert. Hundarna fattade tycke för varandra och ett-åringen fick fart på den äldre, som annars uppträder ganska avmätt mot andra hundar. De sprang tillsammans runt och runt på lekplatsen – tills Zorro trampade snett eller sträckte sitt ben.

Natten blev besvärlig, Zorro krävde att få ligga på husses säng och husse fick sova på dyschan. Under natten makade sig Zorro närmare och närmare mig och till slut sov ha med sitt huvud på min mage.

Nästa dag tillbringade vi på djursjukhusets akutmottagning för röntgen, smärtstillande och ordination om stillhet och bara korta promenader.

På den vägen är det. Nu nästan bra men haltar lite. Och vi, husse och matte, anpassar vår vardag och våra aktiviteter efter vår hund. Om vi inte vore pensionärer skulle vi kanske ”vabba” och det skulle säkert kännas helt naturligt för oss.

”Det bästa hos människan är hunden” heter det och då är det ju inte så konstigt om en hund, som är konvalescent, ger anledning till daglig omsorg och därmed blir till veckans fundering.