Jag går på skrivarkurs för seniorer. Kursen heter Lust att skriva. Vi är tio personer, mest kvinnor, som med glädje och iver går till vårt lokala Senioruniversitet varannan onsdag för att få utlopp för vår lust att skriva.

För mig innebär den här kursen något som nästan är oövervinnligt: att skriva så att det jag skriver berör den som läser. ”Don´t tell me, make me feel it,” Detta är nytt för mig.

Läxan till nästa möte i Lust att skriva gäller detta svåra: att skriva en berättelse med en röd tråd. I berättelsen ska finnas en vändpunkt i handlingen. Vändpunkten kan vara från liv till död, från glädje till sorg, från kärlek till hat. Det nästan oövervinnliga måste övervinnas eftersom jag verkligen vill komma vidare i mitt skrivande.

Sedan mina tidiga år har jag varit en skrivandes människa. I skolan var uppsatsskrivning en viktig företeelse. På realskolenivå minns jag det som att meningsbyggnaden var det viktiga, i vart fall känns det så här efteråt som att marginalerna i skrivboken var fyllda av ilsket röda ”Mb”. I gymnasiet gällde det mer att hålla sig till ämnet. Jag minns en uppsats med historiskt tema, som blev underkänd eftersom jag svävade ut utanför den epok som uppsatsens titel gav besked om.

Under mina yrkesverksamma år har jag skrivit massor av utredningar och andra formella skrivelser. Min strävan har varit tydlighet och att det jag skriver ska vara så kort som möjligt – helst bara en sida även om jag måste flytta upp texten på denna enda. Språket och meningsbyggnaden har inte vållat problem i detta mitt objektiva skrivande.

Undantag från det formella skrivandet finns i bloggandet och i breven till de nära vännerna. I många år skrev jag och min vän från barndomen brev till varandra i form av brevböcker, som vi skickade mellan oss. Vi har läst dem tillsammans och sett att de är mer ”nära” än ett samtal skulle kunna vara. Vi har glatt oss med varandra och sörjt med varandra i en lång dialog .

Det känns som att det är brevböckernas sätt att skriva som jag ska gräva fram ur mitt inre.