Naturliga mötesplatser gör oss mindre ensamma

I Dagens Nyheter den 12 maj läser jag Lotta Olssons krönika Någonstans djupt inom oss är vi alldeles ensamma.

Hon skriver om ensamhet som ökar men som inte syns eller inte ”får” synas. Som exempel nämner hon det alternativa julfirande som ordnas av olika organisationer. Till dem anmäler sig hur många frivilliga som helst. ”Att vara volontär och bry sig om andra är en sak, att behöva sällskap är ett socialt stigma”, skriver Lotta Olsson.

FullSizeRender (13)Människor vill inte visa sin ensamhet. Till mötesplatser som har ett, så att säga, objektivt innehåll går man gärna – inte för att man känner sig ensam  (även om man är det) – utan för att byta erfarenheter och säga hej till dem man mötte igår.

En sådan mötesplats skulle kunna vara en hundlekplats mitt i stan. Den skulle kunna vara målet för den dagliga promenaden – med hund eller enbart med intresse för hundar. Samtalsämnet är givet: hundar.

I Kumla finns en sådan hundlekplats, kommunen ansvarar för den.

I min kommun är man inte mogen för en sådan, jag har prövat. Här överbryggar farhågorna, ansvaret och kostnaderna möjligheten att lite grand minska människors ensamhetskänsla.

 

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möten

borde vara så.

(Hjalmar Gullberg i Människors möte)