Allhelgonaafton – en vemodig afton. Jag avundas lite dem som har sina nära och käras gravar inom räckhåll. Som min svärdotter Christina, av bofast bondesläkt och med släktens alla döda samlade i gravar på Misterhults kyrkogård, intill kyrkan där hon, hennes barn, hennes syskon också döpts och konfirmerats.

Kanske är det vanligare att ha det som i min släkt. Mitt lilla barn har sin grav i Döderhult, i Lund finns min far och mina mor- och farföräldrar, i en minneslund i Stockholm min mamma. För mig fungerar min församlingskyrkas arrangemang med en samling granitblock intill kyrkan som en ersättning för var och en av “mina” gravar. För maken är lösningen densamma.

Så i skymningen vandrade vi den korta vägen till Nikolaikyrkan med våra ljus. Vid ett av stenblocken placerade vi ljusen och tände dem. En stilla stund därefter i tanke på dem som stått mig nära. Men också i tanke på det senaste “fyndet” i min släktforskning: Lilly Margareta, född den 13 mars 1902, döpt den 14 mars och död av medfödd svaghet den 16 mars. Hon var min mormors mors och mormors fars femtonde barn och hittills okänd för mig. Alla de övriga fjorton barnen, varav sex tvillingpar, ingår i släkttraditionen men ingen har någonsin nämnd Lilly Margareta. Nu fick hon en extra tanke, säkert den första sedan hennes föräldrar dog för 80 år sedan.