Att hantera sin hörselnedsättning

 

Vi vet alla att hörseln har stor betydelse för nästan alla tillfällen i livet. Det gäller våra relationer – till familjen, arbetskamraterna men också till dem vi tillfälligt möter på gator och torg, i affären och på bussen, i direkt kontakt och i mobilen.

Vi vill så gärna fortsätta att kommunicera med vår omvärld också när vi blivit äldre och har svårt att höra.

 

Tekniken på hörselområdet är fantastisk. Men för att kunna använda sig av den och hantera sin hörselnedsättning finns det flera trösklar att ta sig över.

 

Det börjar kanske med att förneka att hörseln blivit sämre.

I min Hörselskadades förening möter vi ibland detta förnekande vid det enkla hörseltest, som vi emellanåt erbjuder. På en neutral plats, i en vrå på biblioteket, sitter vi med en pc och erbjuder denna test. Tillströmningen är god.

Ofta kommer äldre par, där den ena säger ”jag säger att han/hon hör dåligt men han/hon bara förnekar det”. Personen sätter sig med hörlurar och följer programmet som gäller att identifiera ljud i brus-miljö. Ibland blir det ett uppvaknande, kanske ett ”oj” och vi lämnar över uppgifter om den audiologiska kliniken i regionen.

Remisser har för länge sedan tagits bort och det är bara att beställa tid för en professionell undersökning.

Den enkla hörseltesten kan man göra själv på sin kammare via länken http://horseltestaren.se/.

 

Ja, så har vi fått våra hörapparater. Tro inte att det bara är att sätta in dem i öronen och lyssna på ett perfekt ljud.

Här finns nästa tröskel: att långsamt vänja sig vid dem och att förstå att hjärnan och jag själv blir trött av den nya situationen. Här gäller det att se framåt och hålla ut.

 

Parallellt med detta måste man också ta sig över en tröskel, som vi kan kalla erkännande.

”Har DU hörapparater, de syns nästan inte!”

Ja, jag har hörapparater och de får gärna synas.

 

För mig har det varit svårare att ta mig över ställa-krav-tröskeln.

”Jag har hörselnedsättning och måste sitta så här i föreläsningssalen/restaurangen/vid middagsbordet på festen.”

”Jag har hörselnedsättning och du som är föreläsare/talare måste använda mikrofon”.

”Finns teleslinga i lokalen? Kan vi testa om den fungerar.”

Det tog flera år att samla mod för sådana frågor. I början fick jag låtsas att jag inte uppfattade suckarna över den besvärliga människan. Numera är insikten och förståelsen vida bättre och för mig känns det helt naturligt att kolla – annars kan jag ju lika gärna gå hem genast …

 

Nästa tröskel har jag inte mött ännu: att med behov av omvårdnad kunna fortsätta att använda mina hörapparater. Jag kanske behöver motiveras att använda dem i det dagliga livet och, inte minst om synen och fingerfärdigheten sviker, få hjälp med rengöring och batteribyte.

I byrålådan hjälper hörapparaterna oss inte att klara den livsviktiga kommunikationen med vår omvärld.