Förutom allt annat gott som har med våren att göra så är det också en tid för årsmöten i den mängd av föreningar som finns. Låter det tråkigt? Inte alls när man läser föreningarnas årsberättelser – då inser man att föreningar är en ovärderlig komplettering till det officiella Sverige. Föreningarna bärs av sitt intressepolitiska engagemang. De står fria att påpeka det man ser behöver ändras i samhället och gör det också på olika sätt.

Jag har nyligen deltagit i tre årsmöten. Ett var i min socialdemokratiska förening, där jag varit sekreterare i minst 15 år. Det andra var med hedersuppdraget att tjänstgöra som årsmötesordförande i en förening där jag inte är medlem, DHR. Och det tredje var i min HRF-förening, dvs Hörselskadades förening i Örebro.

Styrelsemöte i min S-förening

I den socialdemokratiska föreningen hade jag själv skrivit årsberättelsen och berättat om de motioner som vi under 2011 lämnat in med krav på utveckling och ändring i stort och i smått, från lagändring i handikapplagstiftningen och bättre rutiner i den lokala partiapparaten till  begäran att hundrastområden ska inrättas i Örebro.

DHR uttyddes tidigare som De Handikappades Riksförbund. Organisationen har behållit sina initialer men nu betyder det Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet. Och delaktighet och rörelsefrihet är just det som föreningen kräver. Högst på dagordningen står arbetet för ett Örebro som är tillgängligt för alla. Av årsberättelsen framgår att man har studerat den nya plan- och bygglagen, ingår i kommunens referensgrupp för tillgänglighet, skrivit insändare och debattartiklar. Årsberättelsen visar att ett outtröttligt arbete pågår för att “i kommunala nämnder och förvaltningar bevaka de funktionsnedsattas intressen och göra framställningar som leder till förbättringar för de funktionsnedsattas levnadsvillkor”.

Också HRF arbetar intressepolitiskt för bättre tillgänglighet men koncentrerar sig, helt naturligt, på hörbarhet. Vi kämpar på för hörselslingor i alla offentliga lokaler – just nu med särskild inriktning på den teater i Örebro som också i övrigt moderniseras nu. Och det räcker inte att hörselslingor finns installerade, de ska fungera också. Vår vision är att våra aktiviteter ska leda till att personer med hörselnedsättning ska kunna höra på teatrar, biografer, kyrkor, samlings- och möteslokaler. Vi besöker också Örebros vård- och omsorgsboenden för att undersöka och påtala brister då det gäller personalens kunskap för att hjälpa de äldre med deras hörapparater.

Det är lätt att se att det intressepolitiska arbetet är oumbärligt då det gäller att informera, påpeka och, faktiskt, kräva utveckling. För vem kan bättre påpeka betydelsen av tillgänglighet än den som blir utestängd på grund av sin funktionsnedsättning?