Vi som är lite äldre minns säkert den gamla skämtsagan om den döve mannen som sitter och täljer på ett yxskaft. När en kvinna nalkas på vägen förutsätter mannen att hon kommer att fråga vad han täljer. Men hon säger “god dag” och han svarar “yxskaft” och så fortsätter konversationen.

Ungefär så är ganska ofta min vardag, trots mina fina hörapparater. Det kan gälla personer som lämnar rummet med några avslutande ord – dem hör jag inte – eller sorlet vid ett middagsbord. Eller unga människors tal, för det är ofta de unga som talar fort och utan tydliga läpprörelser. Inom mig försöker jag gissa vad som sagts och svara på det, men – inte sällan – märker jag att jag svarat helt fel. Då blir det “god dag, yxskaft”.

Vad gör ni andra som med åren fått nedsatt hörsel? Finns någon strategi för oss som vill fortsätta vara med i samtalen med gamla och unga och i alla möjliga sammanhang??