För en tid sedan skrev jag käckt i ett blogginlägg att ålder enbart är en siffra. Jag hade läst att Jan Eliasson sagt detta när han som 70+ hade utnämnts till vice ordförande i FN.

Det svenska teckenspråket - inte lätt att lära.

Det svenska teckenspråket – inte lätt att lära.

Nu går jag på en kurs i teckenspråk för hörande – och är inte så tvärsäker längre. Krävs det unga hjärnor för att lära ett nytt språk? Jag har läst någonstans att på äldre dar lär man sig bäst genom att förena det nya med sina erfarenheter. Då blir det knepigt med de helt nya kunskaperna – där inte minsta erfarenhet finns att falla tillbaka på.

På denna ABF-kurs är vi åtta kvinnor. Sex av oss är i 40-50-årsåldern och vi är två seniorer. Vår kursledare är helt döv. Hemläxan mellan första och andra träffen var att lära sig handalfabetet fram och tillbaka. Varje dag tränade jag och på läxredovisningsdagen kunde jag med viss möda och långsamt stava mig igenom alfabetet. De yngre kurskamraterna, de flesta i alla fall, kunde snabbt och lätt forma ord och meningar med sina händer.

Vid det andra kurstillfället fick vi börja lära oss tecken för olika fenomen: färger, vad som finns i ett rum, hur vi mår etc. Länkar till olika SR-program underlättar träningen hemma. Men a och o är ju ändå alfabetet – så att säga.

Och varför gör jag nu detta? Övermod, kanske? Jag kommer ju ändå aldrig att lära mig de dövas språk helt och hållet och flytande. Men i min förening, Hörselskadades förening i Örebro, har många använt teckenspråk som enda språk eller som komplettering. Föreningen är viktig för mig och jag vill gärna kunna kommunicera med tecken, åtminstone för det mest basala.

Så jag kämpar på. Kanske är ålder inte enbart en siffra, kanske krävs dubbel och flerdubbel tid att lära sig ett nytt språk när man är i tredje åldern.