Forskare från Kungliga Tekniska Högskolan har fått fem miljoner kronor från Vetenskapsrådet för att forska om ögonkontaktens betydelse i det mänskliga samtalet.

De flesta vet redan att man vill upprätta ögonkontakt vid samtal, man vill fånga blicken på den man vänder sig till. Under samtalet söker vi varandras blick för att få bekräftelse på det vi sagt eller för att se hur den andre reagerar på det vi berättat.

I forskningsprojektet ingår att följa och registrera blickrörelser i spontana samtal. Forskningen ska också leda till utveckling av människolika artificiella samtalspartner, som robotar i spel eller inom vården.

För mig med hörselnedsättning har blicken ytterligare en dimension. Det räcker inte att möta min samtalspartners blick. Hörapparater och teleslingor i alla ära, jag måste också följa munrörel­ser på den som talar. Vid ett sammanträdesbord placerar jag mig så strategiskt jag kan, likaså vid kaffe- eller middagsbordet. Vid ett föredrag sätter jag mig alltid så långt fram som det är möjligt. Vid bilåkning, antingen jag är förare eller passagerare, är samtal nästan omöjligt. Att prata med mig från ett annat rum eller med ryggen mot mig är att prata förgäves.

Inte enbart ögonkontakt...

Inte enbart ögonkontakt…

Om detta mitt och andras dilemma handlar boken Att (åter)erövra samtalet (2005). Författaren, Bert Danermark, är professor i sociologi i Linköping och Örebro. I boken beskriver han bland mycket annat hur hörselnedsättning påverkar förmågan att samtala –  och vad man kan förändra för att få ett fungerande samtal. I mars 2015 skrev jag ett blogginlägg, Hörsel och hälsa, om Bert Danermarks goda råd i boken.

(Källa: KTH: Ögonkontaktens betydelse för samtalet, 2015-11-09)