Jag har just läst en av Per Anders Fogelströms tidiga böcker, Café Utposten. Boken utgavs 1970 och har alltså ganska många år på nacken..

Café Utposten av Per Anders Fogelström

Café Utposten av Per Anders Fogelström

Själva handlingen utspelar sig 1908, kort före storstrejken 1909. Den skildrar en grupp ungsocialister samlade i en klubb någonstans i Sverige. Klubben träffas på uteserveringen Café Utposten på ett berg fyllt av mycket fattiga människor i kåkar och ruckel på berget.

I bokens början är det 1960-tal. Två äldre män, Ruben och Axel, träffas på caféet för första gången sedan 1908. Berget är nu en park och ett kulturreservat, där konstnärer och andra kulturpersonligheter nu bor. Med kännedom om Per Anders Fogelströms återkommande beskrivning av Södermalm känner jag mig säker på att berget är det som förr kallades Vita bergen, så småningom Vitabergsparken vid Sofia kyrka i Stockholm.

1908 var det strejk i den närbelägna fabriken. Fabrikören ville sänka arbetarnas löner. De strejkande svalt men hoppades att fabrikören skulle krypa till korset och starta sin verksamhet igen. Det gjorde han, men med strejkbrytare från England.  Känslan av hopplöshet hos arbetarna ökade,

I klubben fanns folk med olika inriktning politiskt, ungsocialisterna och ungdemokraterna. Ungdemokraterna hoppades på bättre förhållanden med demokratiska medel. Ungsocialisterna trodde på revolutionära lösningar för ett bättre samhälle.

Axel, som var den revolutionäre i klubben, beslöt att han och två kamrater skulle skrämma bort strejkbrytarna genom att lägga en sprängladdning på fabriksområdet. De stal dynamit i ett förråd och apterade en bomb. En av kamraterna simmade till fabriksområdet, sjövägen var den enda framkomliga. Effekten av sprängladdning blev större än väntat, en av de egna dog och likaså en av strejkbrytarna.

Stor polisutredning, åtal, dödsdomar för två av dem överklagades i två instanser och ändrades så småningom till livstids fängelse.

Så här långt kommen i boken tycker jag mig se paralleller med Amaltheadådet 1908, bombattentatet mot fartyget Amalthea, logement för engelska strejkbrytare under hamnarbetarstrejken i Malmö. Jag googlar och får min aning bekräftad. Tre arbetslösa ungsocialister utförde attentatet. Man ville skrämma, inte döda. Anton Nilsson rodde ut till båten, apterade en sprängladdning, en strejkbrytare dödades. De tre arresterades och dömdes till döden.

Fritagningsförsök och upplopp till förmån för de dömda genomfördes både i Amaltheafallet och i bokens attentat. Både i boken och i Amaltheafallet, det verkliga, benådade 1917 den nya socialdemokratiskt/liberala regeringen dem som dömts till döden, i båda fallet med hänvisning till oroligheterna med anledning av revolutionen i Ryssland.

Amaltheafallet har ansetts vara betydelsefull i den svenska arbetarrörelsens historia. I bokens fiktiva attentat drar man inte sådana slutsatser. Men författaren beskriver hur framtiden för två av de ungdemokratiska medlemmarna i klubben gestaltade sig. Den ene blev stadsfullmäktigeledamot i sin hemstad och sedermera riksdagsman. Den andre for till Stockholm, utbildade sig i ett hantverksyrke, bildade familj och hade arbete fram till sin pensionering.