Den 8 mars firar vi Internationella kvinnodagen. Det har vi gjort sedan 1975 då FN tog initiativ till att införa just en internationell kvinnodag. Den gick från klarhet till klarhet och sedan 1978 finns den här dagen på FN:s lista över högtidsdagar.

Också i min stad firas Internationella kvinnodagen. Till min lokala partilokal kommer på förmiddagen ett antal kvinnor för att fästa ett budskap på långskaftade röda rosor. Rosorna  delas sedan ut till kvinnor och män på stadens gator och torg. Möten och föredrag avlöser varandra den här dagen.

Vår lokala tidning har den här dagen flera artiklar med anknytning till Internationella Kvinnodagen.  I ledaren påminns vi om tidens gång genom att publiceringen av 1950-talets ”guide för hemmafruar”, här omvandlad till en fiktiv ”guide för hemmamän”. I tio punkter får här ”hemmamannen” råd genom att ”han” i hemmafruguiden översatts till ”henne”, ”män” till ”kvinnor”. Exempel: Minimera ljud när hon kommer. Stäng av tvättmaskinen och ställ undan dammsugaren. Säg också till barnen att vara tysta. De flesta kvinnor är hungriga när de kommer hem. Varm mat ger ett bra välkomnande.

Uppsats om tillblivelsen av ett kvinnohus

Uppsats om tillblivelsen av ett kvinnohus

En artikel i dagens tidning väcker särskilda minnen till liv. Den har ett helt uppslag till sitt förfogande och handlar om kommunens kvinnohus. Artikeln är en intervju med Marita, som var med och startade kvinnohuset för 35 år sedan. Hon har aktivt arbetat här sedan starten och går nu i pension.

I artikeln berättar Marita om hur hon och andra kvinnor 1981 startade en grupp för att skapa en kvinnojour i Örebro. Jag var med i den gruppen och minns det stora engagemang vi hade i frågan. Jag minns det gehör vi fick från kommunen. Förutom telefonjour visade det sig ganska snart att det behövdes övernattningsmöjlighet för kvinnor som behövde fly från misshandlande män. Snabbt fick vi en liten lägenhet med anonymt namn på dörren. Och ett halvår senare fick kvinnojouren disponera den stora patriciervillan, som fortfarande är vårt kvinnohus. Här finns åtta sovrum och en bottenvåning med stort kök och flera sällskapsrum.

Till att börja med hade kvinnohuset endast en person anställd, Marita. Alla vi andra fungerade som volontärer med praktiska uppgifter och som stöd till kvinnorna på kvinnohuset. Engagemanget hos oss var stort även om gruppen så småningom tunnades ut för andra uppgifter i livet. Andra kom i stället och kommunens stöd till verksamheten har ökat i takt med nya behov. Volontärer finns fortfarande men skaran av anställda är mycket större och verksamheten drivs nu mer professionellt än ”på min tid”. Med utvecklingen i samhället har behovet av en snabb tillflyktsort ökat för alldeles för många kvinnor och deras barn.

1982 skrev jag en uppsats om arbetet i kvinnohusets arbetsgrupp. Uppsatsen hittade jag vid bokhyllestädning nyligen och den väcker många goda minnen till liv. Av uppsatsens framsida framgår vad vi ville åstadkomma med kvinnohuset – här uttryckt i Helga Henschens ord.