Vi som åkte ångbåt till sommarön

Vi som åkte ångbåt till sommarön

Noggrant och med glädje följer jag min bloggkamrat Birgit Bergkvists följetong om livet i Tjusts skärgård. Ibland kan jag dela hennes minnen.

Birgits senaste avsnitt handlar om tiden 1930-35. Där berättar hon om ångbåten Tjust. Den gick i trafik mellan Stockholm och Västervik, en resa som tog en hel natt. Med Tjust kom Birgits faster Hulda och kusin Helga på besök på somrarna.

När jag läste detta klappade mitt hjärta alldeles särskilt: färden med Tjust från stadshuskajen i Stockholm längs kusten på väg mot Västervik är ett av min barndoms allra första minnen, i minnet bevarad i ganska många detaljer. Jag var fem år och året var 1944, ett av krigsåren. Föräldrarna var förstås med och mormor och systrarna, som var 9 och 2 år. Resan tog hela natten och vi sov under däck i ett stort gemensamt utrymme.

När vi kom upp på däck på morgonen stod passagerarna samlade vid relingen, de stod där och pekade ut mot havet. I vattnet såg man en mina och sådana hade jag ofta hört talas om i radions Dagsnyheter: ”En drivande mina har påträffats i vattnet vid… Sjöfarten varnas.”

När båten hunnit lite mer söderut på sin färd hände det mest spännande:  mitt i farleden bytte vi båt. En grind öppnades och vi fick gå på en smal trappa ner i en motorbåt. Och där fanns mormors kusin John, som också var Birgits far. Och i hans motorbåt for vi vidare till ön som nästan femtio år senare skulle bli min sommarö.

På ön bodde också en av min mormors många syskon, Maria med sin man Josef och Helge med sin fru. Någon vecka eller lite mer varade vårt besök på ön och jag minns att vi hade eget hushåll på övervåningen i Josefs och Marias stora hus. Av dagarna  på ön minns jag i övrigt inte så mycket mer än att vi plockade jättemycket smultron bakom dasset och att vi åt flundror som var fulla med ben – åtminstone i en femårings perspektiv.