Mycket skiktröntgen denna sommar.

Precis varje dag slår mig numera tanken att jag mår så bra, att jag verkligen är frisk. Så tänkte jag aldrig någonsin förr – då var min goda hälsa så självklar och jag ägnade den inte en enda tanke. Men så blev det dags för en liten operation – en titthålsoperation av gallblåsan. Hem samma dag och återhämtad på nolltid – så var förloppet jag trodde på.

Men så blev det inte. Jag blev inte bättre och efter en vecka var jag rejält dålig. Skiktröntgen visade varbildning i operationsområdet. Sjukhusvård över en vecka, hem några dagar, sämre och ny sjukhusvecka. Det blev en sommar då jag var riktigt skruttig. Jag måste ha varit ganska pessimistisk om utgången för jag minns att jag tänkte ”men jag är ju bara 78”.

Under den här sommaren mötte jag fler läkare än jag kan räkna – på vårdcentralen, på akutmottagningen, på sjukhuset. Det var semestervikarierande läkare, underläkare med sina handledare i bakgrunden, läkare som gick rond enstaka gånger under veckosluten. De fanns med sitt kunnande men hade inte mycket tid för samtal. Till slut, när det var dags för utskrivning efter min andra inläggningsperiod, kom en läkare som hade läst på i min journal och som tog sig tid att verkligen tala med mig och svara på mina frågor. Hon gjorde en uppföljningsplan med provtagning, läkemedel och skiktröntgen, följde upp den och förlängde den tills alla värden var bra och bakterierna i min mage försvunna. Då hade det redan blivit höst.

Sjuksköterskans tröst till en som inte kunde äta.

Nu har jag andats ut, lever mitt aktiva liv som tidigare, orkar som förr. Och gläds alltså varje dag åt att jag mår bra igen.