Nyligen var jag på Stockholms Stadsteaters Klarascen tillsammans med min vän och bloggkompis Birgit B. Pjäsen som vi såg var Farmor och vår herre, dramatisering av Hjalmar Bergmans roman från 1921. Det blev en teaterkväll värd att minnas.

Yvonne Lombard som outständing Farmor

Yvonne Lombard som outstanding Farmor

I pjäsens första akt får vi följa farmors klassresa från fattig flicka till mäktig husmor på den stora gården. Målmedvetet strävar hon efter ett materiellt gott liv. Hon försmår den fattige fästmannen för den rike Jonatan Borck, hon styr och ställer för att livet och vardagen ska bli som hon anser bäst. Mannen och de fyra barnen blir offer för hennes maktutövning. Sin piga hunsar hon. Till Vår Herre säger hon: Jag vill att det ska bli som jag vill.

Efter pausen firas farmors 75-årsdag. Barnen kommer hem men återkomsten till föräldrahemmet ger bittra minnen och de ställer farmor till svars för sin uppväxt. Så knackar det på dörren och in kommer Nathan, älskad och hatad sonson bosatt i Amerika och inte avhörd på femton år. Farmor vill ge honom pengar men Nathan är nu miljonär och balansen mellan dem därmed förskjuten. Det klarar inte farmor, hon har nu förlorat sitt övertag.

Men den här teaterkvällen är det inte enbart pjäsens dramatik som jag fäster mig vid, det är också återigen frågan om ålder enbart är en siffra.

Yvonne Lombard, som i pjäsen spelar farmor, är 86 år och Meta Velander, pigan, är 92. Båda har ett långt förflutet på Stockholms Stadsteater, båda började arbeta där 1960. Som skådespelare blir de mer och mer älskade av sin publik. Kanske är det detta som gör att inte ”åldern tar ut sin rätt” som folk ibland kallar det. Kanske är det just att betyda något, att ingå i ett sammanhang, som gör åldern enbart till en siffra. Eller som Meta Velander säger i tidningen Veteranen: Det är gruppen, samhörigheten som är viktig för mig”. Hon nämner särskilt Benny Fredriksson, VD för Stadsteatern, ”när han blev chef tog han vara på oss äldre här”.

Meta Velander i tidskriften VeteranenMen vi äldre behöver viss hjälp för att ha möjlighet att göra åldern enbart till en siffra. Färdtjänst finns att, vid behov, transportera oss till teatern. Väl där blir svårigheterna för personer med rörelsehinder uppenbara: trappan från gatan ner till teaterns foajé är lång och den brantaste jag sett på länge (en f d källartrappa?). Från foajén till dörren till salongen finns ytterligare en trappa och väl inne i salongen är det flera trappsteg ner till bänkraderna. Så kan vi inte ha det! Våra kulturinstitutioner ska vara tillgängliga och användbara också för personer med rörelsehinder – att uppleva kultur i alla dess former är faktiskt ett sätt att göra ålder till enbart en siffra.