Det byggs ett nytt kvinnohus i min stad. Som andra kvinnohus ska det vara en tillflykt för kvinnor – och deras barn – som misshandlats eller hotats misshandlas i nära relationer. Det nya kvinnohuset byggs mitt i stan och blir vår närmsta granne. Huset får elva små lägenheter i ett punkthus. Det får en insynsskyddad och kringbyggd gård med lek- och sittplatser. Planerna väcker speciella minnen till liv hos mig.

Alldeles i början av 1980-talet – jag var nyinflyttad i Örebro – var jag med och skapade det första kvinnohuset här. Jag kom att ingå i en liten grupp kvinnor, som med stor energi drev frågan. Vår första framgång var när vi fick stadens ”fäder” att finansiera en enrumslägenhet i ett stort flerfamiljshus – jag ser huset från mitt fönster när jag nu sitter och skriver. En namnskylt med ett påhittat namn gjorde lägenheten ”osynlig”. Här kunde vi ta emot en enda kvinna i sänder, ge det stöd och den hjälp vi som vanliga personer kunde erbjuda.

Nästa steg i vår strävan efter skydd för våldsutsatta kvinnor var den stora sekelskiftesvilla som kommunen upplät som kvinnohus. Ett stort kök och vackra salonger på bottenvåningen blev en samlingsplats för de kvinnor som fick ett eget krypin i något av sovrummen på övervåningen med toalett och bad i korridoren. Kommunen stod för hyran och gav också pengar till en halv tjänst som föreståndare. Vi andra i gruppen jobbade ideellt i verksamheten, utgjorde styrelse, fanns på plats på helger och kvällar. Såg vi någon hotbild sov vi över!

Så småningom tunnades vår lilla grupp ut och det kom andra kvinnor som stöd i huset. Våldsproblematiken blev tydligare och allt fler kvinnor behövde ett skyddat boende. Fler behövde också ta med sina barn när de tog sin tillflykt till kvinnohuset. Kunskapen om mäns våld mot kvinnor har ökat och kvinnohuset har fått resurser för samtal och annat stöd för kvinnorna i vårt kvinnohus. Kommunen har insett behovet av professionellt stöd och kvinnohuset har kunnat anställa föreståndare, kurators- och psykologinsatser och en förskollärare. Personalstyrkan kompletteras genom ett 30-tal volontärer som finns på plats när de anställda är lediga. Volontärerna är till stor del kvinnor som utbildar sig i ”människoyrken” och för dem blir det en värdefull praktisk erfarenhet.

Idag en byggarbetsplats – i morgon ett kvinnohus.

Trettiofem år har alltså gått från den lilla ettan i höghuset mitt i stan till ett sexvåningshus som är planerat och byggs enkom för att fungera som ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Huset byggs med modern standard och blir tillgängligt också för kvinnor som är rullstolsburna.

Det nya kvinnohuset blir en tredje etapp i den ökade säkerheten för kvinnor i Örebro. Att det behövs är sorgligt, att det finns är en lycka.