Ålderism – dvs fördomar och diskriminering på grund av ålder – är ett återkommande begrepp i dessa dagar. För en tid sedan funderade jag här på MittNu över ålderism som att inte räknas med i olika sammanhang.

Nu reagerar jag särskilt på den form av ålderism – mer finstämd – som gäller äldre människors kvarboende i villor och egnahem.

Alldeles nyligen mötte jag en äldre kvinna, årsbarn med mig, som sedan hur många år som helst bor i en vanlig villa med en liten trädgård. Hon bor ensam i sin villa,  trivs där och i trädgården och med sina grannar. Numera får hon då och då höra att hon bör flytta till en lägenhet eftersom

  1. det råder bostadsbrist och en familj skulle kunna bo i villan för att bättre utnyttja ytorna,
  2. vid hennes ålder bör man bo mer ”bekvämt”,
  3. hon bör flytta medan hon själv kan delta i avvecklingen av villan.

För mig är såna här påpekanden höjden av respektlöshet. Inte är  det väl så att människor i andra åldrar opåkallat får ”goda råd” om en så personlig sak som sitt boende. Hur kan man då tillåta sig att tro att man vet bäst då det gäller äldre människors flyttning eller inte flyttning?

Många, kanske de flesta, äldre funderar nog då och då på sitt framtida boende. I många kommuner, bland annat i den kommun där jag bor, erbjuds besök av en arbetsterapeut till alla som fyller 70 eller 75 år. Ett sådant besök kan leda till anpassningar av bostaden för att underlätta att bo kvar där man trivs och känner sig hemma – eller komma fram till ett beslut om att lämna sin villa eller egnahem.