Nyss handlade min ”veckans fundering” om att lämna sitt sommarhus – i vårt fall ett skolhus från 1880-talet.

Nu gäller min fundering hur det kunde ha gått till att svara för undervisningen i en liten skola  på landet för mycket länge sedan. ”Vår” skola hade ett enda klassrum och en liten lärarinnebostad. Klassrummet var ganska stort, 40 m2, med fem höga fönster – det gällde att samla på dagsljuset.

I skolan skedde undervisningen i D-form åtminstone fram till 1925, kanske längre. I årsboken När var hur för 1945 läser jag att D-form innebar att ”samtliga klasser bilda en läraravdelning med hel- eller halvtidsläsning”. Vår skola var en folkskola med undervisning för klass 1-6.

Upptagningsområdet för skolan var vår sommarö och övriga närbelägna bebodda öar i Tjusts skärgård. Antalet barn i skolåldern varierade förstås år från år. År 1912 hade skolan 58 elever, åren innan aldrig färre än ett 40-tal. Med närvaron var det dock inte så helt, ibland varken bar eller brast isen, ibland behövdes barnen hemma för olika uppgifter.

Under våra 25 år med skolan som sommarbostad har jag ibland funderat över hur en ensam lärarinna kunde hålla ordning i skolan och kunde hon över huvud taget undervisa alla dessa barn på olika stadier?

Sysselsättning eller välskrivningsövning?

Sysselsättning eller välskrivningsövning?

Jag vet att skolan tidvis drevs med femdagarsvecka för barnen men sexdagarsvecka för fröken. På lördagarna var det enbart undervisning för de större barnen, en annan dag för de yngre. Men ändå…

Häromdagen uppstod en aha-upplevelse. Bland alla skolpapper som finns bevarade hittade jag en liten anteckningsbok, blå från början, nu alldeles urblekt. När jag upptäckte att boken tillhört en av min mors kusiner, född på ön 1916, så blev jag extra intresserad. I boken har han, kanske som 8-9-åring, från första till sista sidan skrivit av psalmer och sånger med fosterländskt och högt moraliskt innehåll. Det jag funderar över är om det han skrev var en övning i välskrivning, om innehåll och budskap var syftet eller om gossen helt enkelt var sysselsatt och tyst medan han mödosamt präntade i boken. Själv lutar jag åt den sista förklaringen.

För vem skulle ens på 1920-talet se ett lämpligt budskap för ett barn v

ara den här versen:

Trevnad skall bli vardagsgäst,

lögn och skvaller bli vår pest.

Öppen sanning föra ordet,

varmt i hjärtat, gott på bordet.

Dörren öppen för var vän,

stängs för flärdfull blott igen.