Skrivarkursen, som jag deltar i, ger mig mycket bryderi. Ganska ofta får jag påminna mig själv om att jag går här både för att jag har lust att skriva och för att jag behöver öva mig för att komma vidare i mitt skrivande.

Idag har jag lärt mig minst två saker: att inlevelse inte kräver egen upplevelse och att jag måste öva min fantasi. Det sista lärde jag mig av min goda vän och bloggkamrat B – och hon har sagt det förut.

Har jag ingen fantasi? Nej, det har jag nog inte. Mitt skrivande hittills har gällt rapporter om tingens ordning, framställningar om det ena och det andra, berättelser baserade på olika källor och trogna dem.

FullSizeRender (15)Vid dagens kurstillfälle fick vi begrunda en bild. Bilden föreställde en man och en kvinna, som satt vid ett bord och såg varandra djupt i ögonen. Vilka var de och vad talade de om? Valde vi att berätta om bilden i jag-, vi- eller du-form eller rent av som en ”allvetande” berättare?

Inte utan möda fantiserade jag ihop ett syfte för mötet mellan personerna på bilden, beskrev det i jag-form och skrev i jag-form en kort dialog.

Om två veckor träffas vi igen. Till dess förväntas jag – och de övriga i gruppen – göra en ny version av den egna berättelsen, nu i någon annans perspektiv, kanske i du- eller vi-form.

Detta är en utmaning så god som någon.