Vi har en hund, en mycket älskad hund, som präglar våra tankar och vår vardag. Vi fick honom när han var en valp. Åren har gått fort och nu har han hunnit bli nio år och sex månader. Vi har tvingats inse att åren förändrar också en hund – att de åldras och det snabbare än vad människan gör.

Valpen Zorro

Valpen Zorro

Vår hund, Zorro, tillhör rasen Lagotto Romagnolo. Den hör rasen räknas till vattenhundarna och vatten har alltid varit  stor vår hunds stora intresse. Redan sin första sommar simmade han långt i havet med oss ängsligt iakttagande på stranden – orkar han simma tillbaka? Det gjorde han!

Fanns för den unga hunden inte havet att tillgå gick det bra att bada i vattenfyllda traktorgropar eller var som helst där man kunde sänka ned en hundkropp. Milt suckande har vi otaliga gånger fört hem en lerig hund till hemmets dusch.

Vatten är fortfarande Zorros stora intresse. Han söker sig gärna till vatten, badar njutningsfyllt men simturerna är kortare. Svalka för hundkroppen är numer vattnets uppgift för honom.

Kortare är också de dagliga promenaderna. Det har vi hittills inte riktigt tagit ansvar för men nu har vi lärt oss att Zorro och andra hundar inte känner sina begränsningar. Glatt vandrar han vid vår sida ute i skogen och promenaderna vill gärna bli långa. Men när det blir dags att gå tillbaka är krafterna slut och det visar Zorro genom att helt sonika sätta eller lägga sig på marken. Medan vi väntar på att han ska orka vidare ansätts vi av dåligt samvete – hur kunde vi låta honom bli så här trött!

Husse och Zorro tar igen sig.

Husse och Zorro tar igen sig.

Kanske anser Zorro att hans mänskliga flock också behöver hämta sig under promenaderna. Det visar han genom att milt men bestämt leda oss till de bord och bänkar som finns här och var i naturen. En stunds vila och lite social samvaro erbjuder han oss här.

Klart för oss är att vi måste inse att Zorro börjar bli gammal. Tiden kan vi inte stoppa men vi måste ta allt ansvar vi kan för att han ska få många friska år också på äldre dar.