Jag läser en artikel i ICA-kuriren – publicerad här på MittNu.se. Rubriken är ”Allt fler står upp mot åldersmobbning”. Jag tycker inte om denna artikel, jag tycker inte om rubriken och inte om underrubrikerna som är ”Negativa föreställningar”, ”Få straffas” och ”Går det att göra något och vad tror du om framtiden”. Svaret på den sista rubriken är ”Det finns anledning att vara pessimistisk”. Den person som är pessimistisk är Annika Taghizadeh Larsson, avdelningschef för Nationella Institutet för forskning om äldre och åldrande vid Linköpings universitet.

Ämnet är alltså ålderism dvs fördomar och diskriminering på grund av ålder. Jag baxnar när jag läser följande: ”Människor kan utsätta sig själva för ålderism. Bära på föreställningar om att det är för sent att lära sig nya saker, och på så sätt begränsa sig själva. Det kan sätta in vid 50 plus, då man i allmänhet blivit mer medveten om sitt åldrande.”

I artikeln står att 280 anmälningar om åldersdiskriminering anmäldes till Diskriminerings­ombuds­mannen 2015.

Men vad är 280 anmälningar, om ock ett mörkertal där bakom, jämfört med alla äldre runt om i landet, som lever sina liv precis som i yngre dagar, som är 90-åriga skådespelare eller 94-åriga bloggare, som har viktiga politiska uppdrag, som kämpar på i PRO, SPF och andra pensionärsorganisationer, som representerar sina funktionshinderorganisationer för ökad tillgänglighet i samhället, som deltar i kurser på Senioruniversitetet eller utvecklar sig genom Aktiva seniorer, för att inte tala om alla dem som jobbar långt upp i åldrarna.

Äldre på kongress, inte alls mobbade...

Äldre på kongress, inte alls mobbade…

Själv har jag, som 77-åring, som ombud just deltagit i Hörselskadades förbunds kongress. Där har jag, utan att ses över axeln, inför de 200 i kongressalen fört fram min förenings krav för bättre villkor för personer i alla åldrar med hörselnedsättning.

I min politiska förening driver jag frågor och skriver jag protokoll precis lika bra som för tjugo år sedan. Och vid de föreläsningar jag deltar i verkar det inte som att folk funderar på om ”ålderdomshemmet brunnit”, för att citera en dum gammal vits.

I ett samhälle, som är tillgängligt för äldre och andra, har vi alla möjligheter och all rätt att visa att vi finns och att vi är en faktor att räkna med. I ett sådant samhälle finns inte plats för åldersmobbning.