Pensionärsorgaisationen PRO, som jag är medlem i, har just haft en inspirationsdag för medlemmarna i vårt län. Den ägde rum i den lilla staden Nora, där vi ”ockuperade” den anrika folkparken – klassisk och med alla de utrymmen, som ingår i svenska folkparker.

Duk i hardangersöm-

Duk i hardangersöm.

Här erbjöds utställningar, sång av olika sångkörer och demonstration av olika hantverk med betoning på traditionellt kvinnligt hantverk. Runt om i länet har kvinnor gått samman i grupper för knyppling, broderi, lappteknik, stickning. Stolt visar  man upp det vackra resultatet av det tålmodiga arbetet. ”Så jobbigt” är vår oinitierade kommentar. ”Inte alls” svarar de som åstadkommit det vackra, ”det ger oss avkoppling från vardagen”. En ström av besökare stannar till hos damerna med dukar i hardangersöm och näversöm eller hos dem med knyppeldynor. Vissa stannar till, beundrar och utbyter erfarenheter, delar med sig av eget kunnande och samtal uppstår.

Kvinnligt hantverk.

Kvinnligt hantverk.

Själv lyssnar jag och förstår skaparglädjen samtidigt som jag är medveten om att jag själv  skulle ha varken förmåga eller tålamod för den här formen av kvinnors skapande. Jag tänker på att jag på sätt och vis lever i en brytningstid mellan det långsamt skapade och det rationella. I min ungdom ingick i realskolans syslöjd att brodera en stor duk med olika sorters sömmar och stygn. I sommarkursen på lanthushållsskolan fick vi lära oss att väva linnehanddukar. Hos mig ligger båda konstarterna långt nere i minnets vrå men jag gläder mig år att så här få ta del av andras skaparglädje.