För väldigt länge sen gick jag i realskolan och drillades hårt om hur det svenska språket ska hanteras i skrift. Uppsatsboken var fylld av korrigeringar med rödpenna. I marginalen var mina fel markerade med Mb, vilket betydde meningsbyggnadsfel. Så småningom gick det ju in hur det skulle vara och i gymnasiet blev uppsatsproblemen mer av arten att hålla sig till ämnet.

Försvarsmakten marknadsför sig.

Försvarsmakten marknadsför sig.

Men meningsbyggnad och formlära sitter kvar i djupet av mitt hjärta. Därför blir det ett dilemma när jag med ryggmärgen lägger märke till ord och formuleringar som skulle fått rött i kanten då det begav sig. Jag tänker på orden var och vart som friskt blandas samman både i tal och i skrift. Eller snarare så är det kanske så att ordet var inte används längre utan har ersatts med vart.

Jag tänker också på orden de och dem, ord som friskt blandas samman också i journalistiska sammanhang.

Senast idag blev detta en fundering eftersom min stad har ett stort evenemang med medverkan bland annat av Försvarsmakten, som gör reklam för sin verksamhet med just de ord som jag räknar som felvalda.

Min fundering är nu om det är jag som släpar med mig så kallad onödig kunskap: är det i dagens språk fritt val mellan var och vart, mellan de och dem?

Jag tror att jag ska hänskjuta den här frågan till mitt favoritorgan Språktidningen. I den finns  väldigt intressanta artiklar för språkintresserade men också flera sidor med frågor och svar om språket och dess hantering.