Pokemon_Go_screenshotSå här års brukar det vara ganska tomt i vår stads vackra stadspark. Träden börjar bli gula, blommorna sjunger på sista versen, få barn och deras föräldrar trotsar blåsten i vår fina lekpark. Enstaka hundägare håller ut, däribland vi med vår Zorro.

Den här höstmånaden är det annorlunda. Vid dagens hundpromenad är parkens gräsmattor fyllda av pojkar i 10-12-årsåldern ibland något äldre. En del går i ivrigt samspråk med sina pappor, andra går i grupper om två och två eller tre och tre. Alla har blicken fästa vid sina mobiler men samtidigt utbyter de erfarenheter – jag förstår ju att samtalet handlar om vilka Pokemonfigurer man kan hitta och var de finns.

Jag gillar detta, och känner mig lite rörd av att pojkar och pappor har hittat något gemensamt som gör att de går ut i en park tillsammans. Jag tjuvlyssnar lite och blir också glad över att se grupperna av pojkar som vänskapligt pratar om sina fynd och jämför sina resultat. Att samlas omkring ett gemensamt intresse – det är ändå det bästa för stora och små människor.

Sedan återstår frågan: varför finns inga mammor och inga flickor i parken med blicken i sina mobiler för Pokemon Go?