September, den första höstmånaden, har jag alltid räknat som skördemånaden. I yngre dagar, med villa och villatomt, odlades Västeråsgurkor, bönor, mangold och andra nyttigheter, som omsorgsfullt togs tillvara.

IMG_20160910_113030Senare, under våra tjugofem år som sommarhusägare gällde det att odla sådant som inte krävde alltför stor tillsyn. Det blev kryddväxter av olika slag och en vinranka som gav ett stort antal blå druvklasar – mest till lyst, dock. I övrigt fanns i vår sommarhusträdgård flera körsbärsträd, och ett träd med den mycket gamla plommonsorten Mirabell eller ”ränkler” som goda vännen B menade att de fordom kallades. Mycket skördade vi från de dignande träden och vi började tidigt med att till måltidsdricka plocka de just utslagna blommorna av våra fläderbuskar.

Det allra bästa på vår sommarö, som vi nu har lämnat var dock skogarnas lingon, blåbär och framför allt björnbär. Våra kantarellställen var en källa till glädje från midsommar och ända fram till september.

IMG_20160910_113044Nu är vi storstadsbor på heltid. På vår balkong har vi haft en tomatplanta och en paprikaplanta och deras frukter har vi avnjutit. Och i stället för egen odling har vi blivit trägna kunder på vår stads salutorg. Lingonsylt och ättiksgurkor kommer vi att njuta av också denna vinter och blåbärspajer kommer vi att fortsätta kunna bjuda våra nära och kära på. Och från de dignande torgstånden bär vi hem alldeles nyskördade grönsaker. Astrar och gladiolus från närområdet pryder vårt hem. Och september blev därmed fortsatt en skördemånad – bara på ett helt annat sätt än tidigare.